Bön förändrar saker!

Den sista november blev jag klar med alla mina skoluppgifter. Sedan dess har jag ägnat ganska mycket tid åt att spela dataspel. Trots att det har varit ganska kul har det känts tomt. Sviterna efter en tuff höst har gjort sig gällande och varken jag eller Theresia har varit särskilt stabila eller glada, tills för ett par dagar sedan.

Känns som jag har haft så lite tid och ork att be den här hösten. När jag nu har fått mer tid har jag spelat dataspel istället. Nu för ett par dagar sedan bestämde jag mig för att sluta spela dataspel och istället ägna min tid till bön och kreativt tänkande. Det har gjort att jag både har kommit närmare Gud och Theresia.

Igår hade jag och Theresia bön med inriktning på problemlösning och idag hade vi bön med inriktning på glädje och uppmuntran. Jag har märkt båda dagarna hur dessa stunder inspirerar mig till praktisk handling. Jag orkar ta tag i olika saker istället för att ägna mig åt den verklighetsflykt som dataspel innebär.

Bön ger mig ett större hjärta för andra människor och vidgar mina perspektiv. Att få dela en kreativ dialog och gemenskap med Fadern, Sonen och den helige Ande förändrar mig till det bättre och lockar fram det bästa i mig.

En av de saker som jag inte tänker klara mig utan nästa termin är bön. Jag och Theresia ska sätta oss ner och noggrannare planera nästa termins studier så att det slipper bli så mycket stress och mer tid för bön. Allt detta kom vi fram till i en stund av bön tillsammans.

Jesus-talibans

The word taliban means disciple.

We need more disciples of Jesus.

In fact we need more Jesus-talibans.

Jesustalibaner

Ordet taliban betyder lärjunge.

Vi behöver fler som är lärjungar till Jesus.

Alltså behövs det fler Jesustalibaner.

To finish well

Not everyone that begins good finishes well.

Not everyone with a bad start has a bad end.

Sometimes you might suffer while doing the right things.

We never know for sure when our last moment has come.

Blessed is the one that finishes well!

Att sluta väl

Det är inte alla som börjar bra som avslutar bra.

Det är inte alla som får en dålig start som slutar dåligt.

Ibland kan man få lida när man gör det som är rätt.

Vi vet aldrig helt säkert när vi tar våra sista andetag.

Lycklig är den som slutar väl!

Hope in the midst of suffering

In difficult times when we are about to quit

At the end of our strength.

When we totally lack power.

A situation significant of personal weakness and failure.

Times of humiliation and contempt

Out of the greatest pain, hope can emerge

A force greater than life itself

Love that knows no limits

Faith that moves mountains

Peace beyond understanding

Hopp mitt i lidande

Mitt i svåra stunder då vi är nära att ge upp

Då vår kraft har tagit slut

När vi känner oss totalt maktlösa

Där misslyckande och svaghet stämplar oss och vår situation

I en tid av förödmjukelse och förakt

Ur den största smärta kan hoppet spira

En kraft som är större än livet självt

Kärlek vars djup inte känner någon gräns

Tro som flyttar berg

Frid som övergår allt förstånd

Endurance

Endurance is something decisive when every other door is shut.

You can have endurance without love, but you can't have love without endurance.

Failure or success could be depending on you not giving up in a defining moment.

Sometimes giving up is healthy.

You have to choose your battles.

When it comes to loving God and my family, I will never quit.

Uthållighet

Uthållighet är något som är avgörande när alla andra vägar verkar stängda.

Det går att vara uthållig utan kärlek, men kärlek utan uthållighet är ingen kärlek.

Att inte ge upp när det verkligen gäller är det som kan skilja mellan nederlag eller seger.

Vissa gånger är det bra att ge upp.

Man måste välja sina strider.

När det gäller kärleken till Gud och till min familj tänker jag aldrig ge upp.

Times of crisis

The question is not whether we go through crisis, but rather how we handle it when it comes.

To say just as it is, not escape the problems and dare to hope for the best is one of the things that are necessary in a crisis situation.

Sometimes it feels good to know that every day has enough of it's own problems when the future seems uncertain.

To live a life full of struggle that you overcome is better than escaping all the responsibility and problems of a real life.

Tider av kris

Frågan är inte om vi går igenom kriser i livet utan hur vi hanterar dem när de kommer.

Att kunna säga precis som det är, att inte fly problemen och att våga hoppas på det bästa är några av de saker som är nödvändiga i en kris.

Ibland är det så skönt att inse att varje dag har nog av sina egna bekymmer när man inte vet hur morgondagen ser ut.

Att leva ett liv fullt av kriser som man kommer igenom är bättre än en verklighetsflykt från allt ansvar och alla problem.

Less is more

The medium is the message.

If you want to say something important, be brief.

The way we communicate a message through the tone of our voice, body-language and the way we dress, often say more than our words.

Jesus didn't have a message. He was the message!

Are you just saying things or are things saying something about you?

Mindre ger mer

Sättet att förmedla ett budskap är själva budskapet.

Vill man förmedla något viktigt behöver det vara kortfattat.

Sättet vi förmedlar ett budskap som t ex tonläge, kroppsspråk och klädsel säger ofta mer än själva orden i sig.

Jesus hade inte ett budskap. Han var budskapet!

Förmedlar du bara något, eller är du vad du kommunicerar?

Hur ska en pastor vara?

Som de allra flesta känner till går jag just nu en pastorsutbildning och förhoppningsvis kommer det mynna ut i att jag ganska snart arbetar som pastor på ett eller annat sätt. Därför är det intressant att reflektera över hur en kristen ledare ska vara och inte vara. Paulus skriver om det till sin medarbetare Titus:

"Församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig, gudfruktig och behärskad". (Tit 1:7-8)

För det första kan det vara bra att fastställa hur en kristen ledare inte ska bete sig. Vid en närmare titt på grundtexten står det att han/hon inte ska vara arrogant eller fräck, inte lättirriterad eller ha ett häftigt temperament, inte missbruka alkohol, inte vara våldsam eller grälsjuk och inte vara girig eller pengakär. Det här målar en bild av en person som inte kan kontrollera sig själv och någon vars dagsform är helt beroende av yttre omständigheter. Paulus går så långt att han menar att en kristen ledare är en förvaltare och en representant för Gud själv. Därför menar han att ledaren måste återspegla något av Guds egen karaktär. Enligt den kristna Gudsbilden förändras inte Gud. Han är inte nyckfull eller opålitlig. Han är alltid god och trofast. Det är bevisat att när en kristen ledare gör något som är moraliskt klandervärt finns det stor risk att efterföljarnas Gudsbild skadas. Bara en sådan sak som att bli arrogant bemött kan vara skillnaden mellan att få en sund eller skev Gudsbild. Jag tror att Islams stora problem är profeten Mohammed. När man läser om honom får man intrycket av en instabil person och en makthungrig sexmissbrukare. Det har tyvärr påverkat hela Islams Gudsbild som kan sammanfattas i uttrycket inshalla, om Gud vill. Allah framstår som en nyckfull Gud som ena stunden är barmhärtig och i andra stunden ond.

Hur ska då en kristen ledare vara? Enligt ovanstående text ska han/hon vara generös och gästfri, älska det som är gott, ha ett sunt sinne och kunna kontrollera sig själv, vara rättvis, leva helgat och till sist vara stabil och självbehärskad. Det här målar en bild av en person som går att lita på, någon som ställer upp i alla väder och ett exempel värt att följa. Jag är inte av den åsikten att en kristen ledare måste vara perfekt för då är ju ingen kvalificerad. Däremot tror jag att något av Guds egen karaktär måste skina igenom en människas liv om denne ska vara en andlig ledare och vägleda andra. Jag tror att kristendomens stora styrka är att Jesus Kristus. Evangeliernas bild av Jesus är en person som är ett i ord och handling. Någon som inte ändrar sig och vars exempel är värt att följa. Det ger en sund Gudsbild.

Mitt största problem: mig själv!

Någon lär ha sagt något i stil med: "Om jag skulle sparka den person i baken som har orsakat mig mest problem i livet skulle jag inte kunna sitta på en vecka". Är det något som jag har märkt att man behöver jobba med här i livet så är det en själv. Inte för att jag tror på en sjuklig självcentrering, men både sunt förnuft och Guds Ord säger att det är bra att kritiskt rannsaka sig lite nu och då. Alla behöver nåd och förlåtelse, men när man avskaffar begrepp som rätt, fel och synd finns det inte längre något att jobba på.

Jag har skrivit om kärlek, tacksamhet och osjälviskhet i tidigare inlägg och det är fantastiskt, men det är ännu mer fantastiskt när man lever ut det i verkligheten. Här har i alla fall jag en hel del kvar att jobba på. Det är så bra att jag är gift och har barn för då blir det många gånger uppenbart att jag är ganska kärlekslös, otacksam och självisk.

Jag hörde Göran Skytte tala här om veckan. Han berättade att en av de upptäckter han gjorde då han blev kristen var Bibelns syn på synd. Enligt honom handlade Bibeln ganska lite om synder som ganska få människor begår som mord och sexuella övergrepp på barn. Istället stod det ganska mycket om synder som alla människor har problem med varje dag t ex själviskhet, högmod, intriger, skvaller, ilska etc. Det låter ju som vilken familj, vilket kontor eller vilken nyhetsredaktion som helst konstaterade han.

Många svenskar skulle bli provocerade om man kallade dem för syndare eftersom man överlag tycker att man inte är värre än någon annan. Det har man oftast helt rätt i. De flesta människor är inte så dåliga ifall man jämför med andra, utan rätt så hyggliga och sympatiska. Om man däremot ser på sig själv i relation till Gud som är fullkomligt helig och god är bilden en helt annan. Inför Gud är alla syndare.

Målet med kristen tro är inte att bli bättre än någon annan, utan det stora målet är att bli mer som Jesus. När man vill framstå som bättre än andra människor handlar det om att tävla med andra och framstå i ett så gott ljus som möjligt. I en sådan kontext blir talet om rätt och fel, himmel och helvete otroligt arrogant och elitistiskt. Har man däremot en längtan att bli mer som Jesus kommer man ofta bli medveten om de sidor i ens liv som inte är särskilt lika Honom. Jesus korsfästes tillsammans med två kriminella:

"En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!" Men den andre tillrättavisade honom och sade: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike." Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset". (Luk 23:39-43)

När den ene brottslingen tillrättavisade den andre var det med en djup medvetenhet om sin egen synd. Jag kan många gånger identifiera mig med honom. Många gånger känner jag mig inte värdig att få förknippas med Jesus och vet att jag är en syndare i behov av Hans nåd. Hans nåd är på något sätt förutsättningen för att jag ska kunna jobba med mig själv:

"Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. " (Tit 2:11-12)

Nåden är ingen undanflykt från att arbeta på mig själv, utan är tvärtom det som motiverar mig att försöka bli mer som Jesus.

Vill du bli beundrad eller vill du bli älskad?

Jag tror att alla människor behöver uppmuntran. Man behöver få känna sig betydelsefull och att man gör nytta. Att veta att man fungerar på det här sättet gör det enklare att söka uppmuntran och bekräftelse på rätt ställe. Innerst inne vill vi ju bli älskade som dem vi är trots alla våra fel och brister. Jag är en sällskapssjuk person d v s jag får mycket själslig kraft och energi när jag får umgås med andra människor. Det innebär att jag börjar klättra på väggarna om jag inte får komma ut och träffa folk lite nu och då. Jag vet att jag behöver mycket uppmuntran och därför är min ambition att också försöka uppmuntra andra.

I Matt 7:12 säger Jesus: "Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna."

När Jesus säger att den här meningen sammanfattar lagen och profeterna, så menar han att det sammanfattar alla skrifter som betraktades som heliga på hans tid. Hans resonemang var inte nytt i den antika världen, utan liknande tanke återfinns t ex i det gammeltestamentliga "öga för öga, tand för tand". Själva poängen var att man inte skulle göra något mot någon annan som man själv inte ville bli utsatt för. Det som är unikt med Jesus är att han vänder på hela resonemanget och uppmanar oss att göra mot andra som vi själva skulle vilja att andra gjorde mot oss. Det förstnämnda är passivt medan det sistnämnda är aktivt.

Som jag sade i början längtar vi alla efter att bli uppskattade och beundrade. Det kan ibland bli ett jagande efter vind. Många kända personer är oerhört beundrade och deras image strålar av stjärnglans. Ändå är många av dem ganska ensamma och få personer känner dem verkligen. Alla människor längtar innerst inne efter att bli älskade för dem som de är och det kan man bara bli av en person som står nära. En person som inte bara beundrar en polerad fasad, utan någon som ser precis hur man är i med och motgång, men ändå väljer att älska.

Så många gemenskaper och då talar jag även om kyrkan kan lätt bli en klubb för inbördes beundran där man artigt dunkar varandra i ryggen, men inte visar sina svagheter och problem för andra. Det är så typiskt det svenska samhället. Man vill förverkliga sig själv, uppnå en viss status och bli beundrad. Man vill gärna att grannen ska beundra ens nya bil eller platt-TV, men man är ändå ganska isolerad och ensam.

Hur relaterar det här till den gyllene regeln att älska andra som sig själv? Jag är inte perfekt när det gäller att uppmuntra människor, men jag har ändå en uppriktig längtan efter att älska andra människor som de är. Hur är det möjligt? Jo, genom att jag vågar vara genomskinlig och låta andra människor se vem jag är. Genom att vara mig själv och genom att ärligt vilja se till andra människors bästa kan jag hjälpa både mig själv och andra att bli uppmuntrade. Uppmuntran är inte samma sak som smicker och beundran är inte samma sak som kärlek. Som jag har sagt i ett tidigare inlägg innebär kärlek att man vågar säga som det är, i uppriktig omsorg om någon annans bästa. Jag har bestämt mig för att jag inte i första hand vill bli beundrad och ha en image som inte går att kritisera. Istället vill jag bli älskad för den jag är och att människor vågar säga till mig som det är. Jag vill behandla andra människor på samma sätt.

Frågorna vi behöver ställa oss är:

Vill vi i första hand bli beundrade eller vill vi i första hand bli bli älskade som vi är? Är vi redo att låta svaret på den frågan påverka hur vi agerar gentemot andra människor?

Att vara tacksam

Många gånger önskar många av oss att vi hade det bättre. Att vi hade lite mer tid, pengar, ork och möjligheter. Vi önskar ibland att vi var lite yngre, smartare, vackrare eller lyckligare. Den här jakten på lycka och tillfredsställelse kan pågå i år efter år, men för de flesta av oss händer det något som får oss att stanna upp. Kanske en tid av sjukdom, en trafikolycka eller tider av ekonomiska svårigheter. Lättnaden som man känner när man äntligen är frisk, har klarat sig oskadd i en olycka eller då man äntligen är skuldfri kan bäst beskrivas i ordet tacksamhet.

Tacksamhet är något mycket större än bara några enkla artighetsfraser, utan det beskriver något av en personlig hållning eller livstil. Jag tror att tacksamhet är en attityd som drar till sig Guds favör och välsignelse. Ett tydligt exempel från evangelierna är då Jesus utifrån lite mat på ett mirakulöst sätt förser stora skaror människor med mat. Innan maten delas ut och miraklet sker så tackar Jesus alltid Gud Fadern. På samma sätt tackar Jesus Gud Fadern då Han instiftar nattvarden eller Herrens måltid. Ett annat namn för detta är eukaristin eller tacksägelsen och det syftar på den bön av tacksägelse som bes i samband med Herrens måltid. Tacksamheten över vad Jesus har gjort på korset och att vi som tror på honom är en del av samma kropp, är något väldigt centralt i den kristna tron.

Jag är så tacksam över min fru och min lilla dotter. Jag är tacksam över att få bo i Enköping och vara verksam i Enakyrkan. Det finns så mycket som jag är glad och tacksam över. Visst önskar jag ibland att vissa saker vore annorlunda, men att vara nöjd med det jag har är en skatt. Det finns så många människor som skulle göra vad som helst för att byta livssituation med mig. Den tanken fyller mig med en oerhörd tacksamhet, men samtidigt också med medlidande för de som har en sämre livssituation. För mig är inte tacksamhet detsamma som att blunda för problem eller att bevara saker som de är. Det är mer något som hjälper mig att hålla motivationen uppe och sträcka mig längre.

Tacksamhet är något som är intimt förknippat med ordet nåd. Nåd är att få något som man egentligen inte förtjänar eller kan ta för givet, ur en positiv synvinkel. Vi lever i ett samhälle som tar så mycket för givet och om något inte fungerar så klagar vi ofta. Tacksamhet över att vi fått så mycket som vi egentligen inte förtjänar eller kan ta för givet skapar generositet. En sund generositet är ett uttryck för tacksamhet.

Till sist tror jag att tacksamhet skapar frid och harmoni på insidan. Så här står det i Fil 4:6-7:

"Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus"

När det sägs att Guds frid övergår allt förstånd menas det i den grekiska grundtexten att det är det högsta tillstånd av frid som vi kan uppleva som människor. Att vara lycklig är inte att ha de bästa möjliga förutsättningarna, utan att kunna vara helt tillfredställd med vad man har.

Sann kärlek

En av de viktigaste sakerna i en familj eller en församling är kärlek. En bra definition på kärlek är att aktivt söka någon annans bästa i vad man tänker, säger och gör. Ett exempel på detta som jag och min fru försöker tillämpa är att aldrig säga något om en person som får denne att framstå i ett sämre ljus, även om man säger något som är helt sant. Det är en tuff målsättning, men den är värd att eftersträvas. Ett annat exempel på kärlek är uppriktig tillrättavisning och förlåtelse. Det är inte alltid populärt att tillrättavisa en annan person och det är inte heller alltid lätt att göra det på ett bra sätt. Ibland måste vi våga säga som det är, men alltid med den andres bästa för ögonen. Här är en fantastisk bibeltext som talar om just detta:

"Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?"Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.. (Matt 18:15-22)

Jag har valt att kursivera vers 18-20 här för att det är vanligt att man rycker dessa verser ur sitt sammanhang när man ska uppmuntra varandra till bön, men om man läser hela texten får de här verserna ett helt nytt ljus. På Jesu tid var det rabbinernas uppgift att lösa (tillåta) och binda (förbjuda) människor utifrån tillämpningen av Mose lag. I det här bibelordet lägger inte Jesus det ansvaret på en enskild person utan på en större gemenskap. När det sägs att vi kan be för vad som helst och få det är det främst inom ramen att lösa och binda en annan person. Det finns fyra viktiga sanningar som den här texten förmedlar och det är:

1. Förmaning behöver ske i kärlek d v s man har andras bästa för ögonen.

2. Förmaning är allas ansvar och inget som kan hänvisas till endast en person. Det är viktigt att flera personer finns med i processen, för vi är inte alltid ofelbara när vi förmanar.

3. Förmaning kräver bön och eftertanke för att Guds handlande ska finnas i processen för även flera personer kan ta miste i en specifik situation.

4. Till sist behöver målet för sann förmaning vara försoning och upprättelse av alla parter.

Jag tror att sund och kärleksfull förmaning får en gemenskap att växa och fördjupas. Ibland stöts människor bort till följd av osund tillrättavisning och ibland gör människor stor skada i en gemenskap för att ingen vågar tillrättavisa dem. Tillrättavisning kommer alltid att behövas för att relationer ska kunna fungera. Sker det i kärlek, bön, försoning och i samråd med andra då det behövs tror jag att man kommer väldigt långt. Vi kan inte mogna om inte andra personer fostrar och vägleder oss. Den som hävdar att bara Gud kan tillrättavisa honom eller henne har inte förstått att Han har gett det mandatet också till människor.

Om vi nu ändå vill betona kraften i när två eller tre förenar sig i bön får vi inte glömma bort att bön inte är effektiv om inte praktiken av att lösa, binda och förlåta fungerar som det ska i den gemenskapen eller sammanhanget. Bön är ingen teknik utan en livstil som uttrycks i våra relationer till andra människor såväl som ord till Gud.

Kampen för att inte förlora sig själv!

What good would it do to get everything you want and lose you, the real you? (Mark 8:36, Luk 9:25 MSG)

What kind of deal is it to get everything you want but lose yourself? What could you ever trade your soul for? Mat 16:26 MSG)

Ni har säkert hört den förr; vad hjälper det om en människa vinner hela världen, men förlorar sin själ? Tittar man på i vilket sammanhang som Jesus säger de här orden är de synoptiska evangelierna (Matt, Mark Luk) samstämmiga. Jesus förklarar att konsekvensen av att följa honom är att vi förlorar det som vi anser vara viktigt för vårt självförverkligande för att vinna det som är verkligt viktigt, vårt sanna jag. I samtliga evangelier där texten är omnämnd står den i samband med Petrus bekännelse av Jesu sanna identitet och Jesu egen förutsägelse av sin död och uppståndelse. Förståelsen av vem Jesus verkligen är gör att ingen kan vara neutral. Antingen följer man honom eller förkastar honom. Att acceptera Jesu identitet som Herre, Gud, Skapare och Frälsare är ett upprättande av vår egen identitet: vårt sanna jag. Man kan leva ett bra liv, men det går aldrig att förstå sitt sanna syfte om man inte vill förstå sitt liv genom sin Skapares ögon. Det går inte heller att förstå hur en bristfällig människa kan bli räddad eller Gudomliggjord om man inte kan se sitt liv ur perspektivet av Jesu död och uppståndelse. Jesus blev som oss för att vi skulle kunna bli som Honom.

Det ord som översätts till förlora är ordet zemioo och det kan både betyda att skada, men också att lida förlust. I Matt och Mark betonas att man skadar eller förlorar sin själ, medan Luk förklarar att man skadar sig själv. Ordet som översatts till själ är grekiskans psyche vilket betyder själ, men kan också betyda liv. Hur man än vrider och vänder på begreppen är det ändå samma budskap som man förmedlar. När man ser på andra ställen i Nya Testamentet där ordet zemioo används är det slående hur det används på samma sätt. I 1 Kor 3:14 talas det om att ett livsverk kan gå förlorat om det inte byggs som Gud vill. 2 Kor 7:9 betonar att sorg eller smärta till följd av Guds tillrättavisning gör att man inte förlorar det som betyder mest. Fil 3:8 är Paulus uttryck att han räknar alla sina yttre meriter som en förlust i jämförelse med det som han hade funnit i Jesus Kristus.

För mig personligen är de här insikterna väldigt betydelsefulla. I mitt liv, speciellt under tonårstiden har jag ofta känt mig ensam. De enda gånger jag kände mig betydelsefull var då jag gjorde något i kyrkan. Jag fick ofta beröm av mina föräldrar och äldre ledare för mitt engagemang. Givetvis gjorde jag mycket främst för att jag älskade Gud, men på något sätt blev det också en trygghet och fast punkt i mitt liv. Allt eftersom åren gick längtade jag mer och mer efter en fru. I samband med att jag flyttade hemifrån träffade jag kvinnan i mitt liv. Att välja henne ledde i slutändan till att jag på ett sätt var tvungen att förlora min församling och mina föräldrar. Många som tidigare hade berömt mig och uppskattat mig var inte helt nöjda med mitt val. Trots all den ömhet och bekräftelse som jag fick av min blivande fru fanns nu ett gapande hål i min själ. Det var en oerhörd smärtsam process, men jag vet att den var nödvändig och sanktionerad av Gud för att jag inte skulle förlora mig själv. Istället har jag fått en hjälp att finna mig själv. Jag hade kunnat säga nej till förändring och valt att leva hos mina föräldrar och vara del av samma församling livet ut, men det hade förmodligen varit skadligt. Mina föräldrar som på ett sätt förlorade mig har nu istället fått en svärdotter och ett litet barnbarn. Relationen till mina föräldrar känns bättre och mer avslappnad än någonsin. Församlingen som jag lämnade växer, frodas och utvecklas alldeles utmärkt utan mig. Kanske var det nödvändigt att jag lämnade så att andra fick komma och ta nya friska tag? Jag fortsätter att kämpa för att följa Jesus för att han ska bli ärad och för att jag inte ska förlora mig själv. Det är en kamp, men det är en kamp värd att kämpa!

När Gud ger oss en spark i baken!

Idag har jag predikat i Enakyrkan och för er som följer den här bloggen så vet ni att predikan finns sammanfattad i fyra tidigare inlägg. Jag måste säga att jag tycker att det gick bra. Det är kul att få predika när man har arbetat noga med att förbereda sig. Enakyrkan är en härlig församling att predika i och jag tror att Gud gjorde något genom predikan idag eftersom folk är öppna för det. Jag är tacksam att min pastor och mentor Tomas var närvarande. Han gav mig en hel del uppmuntran och goda råd. Är också väldigt tacksam att mina föräldrar kom ända från Västerås för att lyssna. Till sist är jag tacksam till alla de som uppmuntrade mig efter predikan. Kul!

Häromdagen läste jag en av mina favoritbibeltexter i Bibeln som är hämtat från Matt 9:36-38:

"När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."

Tittar man på grundtexten är det inte så många konstigheter utan det står ganska precis som det är översatt till svenska. Det finns dock två saker som är intressanta att notera; för det första: Ordet som är översatt till förbarma är splagchnizomai vilket betyder att bli rörd i sina inälvor. På Jesu tid representerade inälvorna en människas djupaste inre och med dagens språk kan man säga att Jesus blev djupt berörd i sitt hjärta när han såg människors behov. För det andra: Ordet som här är översatt till sända är ekballo vilket i det närmaste betyder knuffa eller kasta ut. Det är något som man gör på ett våldsamt och bryskt sätt. Vad Jesus med andra ord säger är att vi ska be Gud att ge arbetarna en spark i baken för att de ska gå ut och möta alla de behov som finns runtomkring. Det tror jag är ett ord som vi kristna i Sverige och västvärlden behöver ta till oss idag. Så här skulle man kunna översätta ovanstående bibeltext:

"När Jesus såg alla hjälplösa och nedtryckta människor blev han berörd i djupet av sitt hjärta. Han sa till sina efterföljare: Behoven är så stora, men de som verkligen bryr sig eller gör något är så få. Be därför att Gud som känner allas behov bäst ger de som borde hjälpa till en spark i baken så att alla dessa behov blir mötta" (Matt 9:36-38 min parafrasering)

Gör detta till minne av mig!

Herrens måltid eller nattvarden som den också kallas har firats bland kristna sedan Jesus instiftade måltiden. Imorgon har jag fått förmånen att leda nattvarden under gudstjänsten. Här är det bibelstycke som oftast läses i samband med firandet av Herrens måltid:

"Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig."På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig." Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer." (1 Kor 11:23-26)

Det finns hur mycket som helst som man skulle kunna säga om nattvarden. I katolska kyrkan har traditionen byggt upp många läror kring det som ses som det främsta sakramentet bl a transubstationsläran som undervisar att brödet och vinet fysiskt förvandlas till Kristi kropp och blod i nattvarden dock utan att våra mänskliga sinnen kan upptäcka det. Många som inte är katoliker brukar störa sig på detta och det finns de som hävdar att detta inte är mer än en symbolhandling. Istället hävdar en del att måltiden handlar om social och ekonomisk rättvisa.

Hur man än tycker om detta har man länge inom den kristna kyrkotraditionen sett Herrens måltid som ett mysterium och att Jesus är verkligt närvarande i själva måltiden. Den som tar emot nattvarden tar emot Jesus själv sägs bl a i den katolska kyrkotraditionen och även om jag inte håller med i alla deras lärosatser tror jag att de har en viktigt poäng i detta påstående. Jag tror inte att brödet och vinet är eller förblir mer än just bröd och vin, men för den skull tror jag inte bara att det är symboler. Kraften ligger i vad de representerar. En hundralapp är inte mer än en "papperslapp" tillverkad av bomull (så är det faktiskt), men ändå representerar den ett värde och garanten är inte mindre än riksbanken själv. På samma sätt tror jag att brödet och vinet representerar och förmedlar något djupare och mer mäktigt än bara ett symbolvärde. Garanten för detta värde är ingen mindre än Gud själv och det som han förmedlar till oss genom Herrens måltid.

Även om inte min liknelse om representation helt kan förklara mysteriet som finns i Herrens måltid tror jag att det finns ännu en viktig poäng som jag vill lyfta fram. Jag tror inte att man automatiskt tar emot Jesus och alla de välsignelser som finns i mysteriet kring Herrens måltid. För att man ska kunna ha någon nytta av vad en hundralapp representerar måste man förstå dess verkliga värde och vad det får för konsekvenser. På samma sätt är det med Herrens måltid Förstår vi vad det representerar och accepterar dess konsekvenser finns det en oerhörd kraft i det, men annars är det inte mer än att äta en bit bröd och dricka lite vin. Här är det bara Gud som känner våra hjärtan och ingen kan säkert säga exakt vad som sker när en enskild individ tar emot Herrens måltid. Herrens måltid är inte automatiskt frälsande i sig, men det kan vara ett sätt att ta emot Jesus till frälsning.

När det gäller social och ekonomisk rättvisa är det också en dimension av Herrens måltid som både går att ge sådana proportioner att det bara är detta som det handlar om eller helt ignorera. Det är värt att notera att social och ekonomisk rättvisa är den kontext som Paulus skriver instiftelseorden i bibeltexten ovan. Han förebrår församlingen i Korinth för att de skämmer ut de fattiga under måltiden och gör skillnad på människor. Nu kanske inte vi har en exakt likadan situation i våra församlingar som församlingen i Korinth hade. Däremot är det lätt att vi även i våra församlingar exkluderar människor, är oförsonade med varandra och blundar för andra kristna syskons andliga såväl som praktiska behov. I urkyrkan firade man Herrens måltid i samband med en större kärleksmåltid där de som hade det bättre ställt ordnade med maten så att även de fattiga och utstötta fick äta sig mätta. Att vara en kristen på den tiden var den bästa socialförsäkring man kunde få och därför var det också väldigt noga att bara de som verkligen var seriösa och överlåtna kristna fick delta i måltiden. Kan vi idag fira Herrens måltid samtidigt som det finns elitism, oförsoning och ignorans av andra kristna syskons behov?

Till sist vill jag kommentera lite av innebörden av brödet och vinet. En sak som brödet representerar är att vi som troende på Jesus utgör en enda kropp och det är ett mysterium likväl som det är en andlig verklighet. Något som blodet vittnar om är Guds förbund med oss. Ett förbund mellan två parter på Gamla Testamentets tid innebar att allt mitt var ditt och att allt ditt var mitt. Det är det som korset handlar om. Jesus tog på sig all vår mänskliga svaghet för att vi skulle få del av hans gudomliga styrka. Jesus blev som oss för att vi skulle kunna bli som honom. Fråga mig inte hur det går till, men jag vet att människor har blivit helade i samband med Herrens måltid och att andra har blivit befriade från demoniska makter. Det är detta som vi påminner oss om varje gång vi firar nattvard; dels att vi hör samman med en massa andra kristna syskon i en enda kropp, Kristi kropp och dels att vi alla har del av samma fantastiska förbund med Gud genom det som Jesus gjorde på korset. Det är ett verkligt förbund som får verkliga konsekvenser för våra liv. Det ska bli kul att leda Herrens måltid imorgon!

Störst, bäst och vackrast!

Det känns bra att nu slutligen få kommentera de sista verserna i bibelpassagen Fil 2:1-11 och att också kunna dra en slutgiltig slutsats utifrån hela stycket. Här följer de sista verserna i stycket:

"Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren." (Fil 2:9-11)

Stycket talar egentligen sitt tydliga språk och beskriver den direkta konsekvensen av att Jesus ödmjukade sig till att bli en människa och dö på ett kors. Några ord i det här stycket kan dock vara intressant att se närmare på. Det ord som översatts till upphöjt är det grekiska ordet huperupsoo vilket betyder att upphöja någon till den högsta positionen eller upphöja någon bortom vad som går att mäta. Ordet som översatts till namn är onoma. I antiken representerade ett namn mycket mer än vad det gör idag. Ett namn sade allt om en persons status, egenskaper och meriter. Till sist kan sägas att ordet för bekänna exomologeo handlar om något som man gör hörbart och offentligt. Ordet kan stå för prisa, hålla med om, förklara, bekänna och erkänna. Ordet verkar ha använts för två syften, dels för att prisa Gud och dels för att bekänna sin synd.

En viktig teologisk fråga utifrån dessa verser är om Jesus var Gudomlig eller om han blev det till följd av att Gud Fadern gav honom den statusen. Det svar som verkar mest troligt utifrån hela bibelstycket (Fil 2:1-11) är att han både var Gudomlig, men att han i viss mån lade åt sidan något av sin Gudomlighet då han blev människa och att Gud Fadern gav honom hans fulla Gudomliga status åter och även upphöjde honom i hans mänskliga natur.

Vad är då kontentan av hela stycket (Fil 2:1-11)? Först har vi konstaterat att vi behöver ha vår tröst i Kristus och att vi i kraft av den trösten bör vara ett med andra kristna genom den helige Ande. För det andra uppmanas vi att inte hävda oss själva eller vara stolta varken i tanke eller handling. Istället ska vi ha en ödmjuk självinsikt och använda vårt inflytande för att kunna gynna andras bästa såväl som vårt eget. För det tredje kan vi se hur Paulus motiverar vad han skrivit i föregående verser genom att citera vad som kan vara en urkristen hymn. Hymnen visar hur Jesus sätt att tänka på sig själv och andra, både i tanke och handling är ett exempel för oss. För det fjärde kan vi konstatera att det som Jesus förlorade genom att han ödmjukade sig och blev människa det fick han tillbaka med råge och en dag kommer alla medvetna varelser att ge honom det erkännande som Gud Fadern redan gett honom. Till sist kan sägas att det som vi uppmanas att göra motiveras utifrån vad Jesus redan har gjort. Hela hans liv och exempel uppmanar oss att vara ödmjuka och leva för andra. Det kommer inte att leda till att vi blir mindre oss själva och att våra intressen inskränks, utan i slutändan kommer det leda till att vi blir mer kompletta och mer rika som människor. Det här är en oerhört viktig sanning som Jesus också själv belyser då han säger:

"Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom." (Joh 12:24-26)

Ibland måste våra själviska själförverkligande planer få dö till förmån för andra människors bästa och vi måste se vår egoism som en dödsfiende och hata den som Jesus säger. Det är det enda sättet att vinna den ära och det erkännade som betyder något. För en ledare eller någon som vill "bli något" i Guds rike är denna insikt helt avgörande!

Att vara trogen sig själv och sitt budskap

Nu äntligen får jag sitta ner igen och utlägga lite mer av den bibeltext som jag börjat att utlägga här för några dagar sedan (se föregående inlägg). Det här är den text som jag vill se närmare på i det här inlägget:

"Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset." (Fil 2:5-8)

Det kan vara intressant att notera att en del bibelforskare tror att Fil 2:5-11 är en urgammal kristen hymn eftersom den sticker ut från den övriga texten i form och genre. Om Paulus hade levt idag hade han kanske citerat en sång som var välkänd för sina åhörare t ex en låt från Hillsong i Australien för att understryka sitt resonemang.

Vad innebär det då till att börja med att vara till sinnes som Kristus Jesus var? Bibelöversättningen "The Message" förklarar att vi ska tänka på oss själva som Jesus tänkte på sig själv. Två nyckelord i den här meningen är phroneo och en. Phroneo är ett ord som har med sinnet att göra, hur man ser på sig själv, men det har också att göra med hur man ser på andra och att man är samstämmig med andra. En är en preposition som betyder i, men det kan också betyda bland. Alla de här betydelserna går i linje med vad som skrivits i de tidigare verserna. Utifrån ordet phroneo förstår vi att vi ska ha Jesu tankar och attityder om oss själva, andra människor och även vara samstämmiga i detta. Genom ordet en förstår vi att det här både är något som sker i oss, men även ibland oss.

Ser man på nästa mening som består av vers 6 och delar av vers 7 är det en beskrivning av Jesus som sant Gudomlig och sant mänsklig. Ett nyckelord är morphe som betyder form eller natur. Jesus beskrivs både ha samma form och natur som Gud såväl som en människa. Det finns många andra ord i grundtexten som man skulle kunna kommentera och då tänker jag på fler ord som på olika sätt stärker Jesu gudomliga natur. För att inte gräva för djupt vill jag endast kommentera ett ord till och det är ordet schema. Det står faktiskt i grundtexten att Jesus antog samma "schema" som oss människor. Ordet betyder i sin grundmening t ex livsmönster eller allt som sammanfattar en person. I grekisk filosofi stod ordet morphe för någots inre form som verkligen till fullo representerar dess inre väsen, medan schema står mer för någots yttre form som inte helt och fullt motsvarar dess inre form. Genom att Jesus antog vårt schema delade han också de svagheter och begränsningar som varit en del av vår natur sedan syndafallet. Det är det som det handlar om, att Gud valde att gå i våra skor.

Den sista meningen talar om att Jesus ödmjukade sig och blev lydig ända till döden på ett kors. Rent litterärt kan man se att texten understryker att Jesus inte bara dog, utan att han även dog på det mest skamfyllda sättet, på ett kors. Ordet för död thanatos syftar inte bara på en kroppslig död, utan på en tillvaro i helvetet till följd av synd. I sin vidaste mening innefattar ordet alla syndens konsekvenser för oss människor både i det här livet och livet efter döden. Ur ett judiskt perspektiv var korset det mest förnedrande sättet att bli avrättad på. Det är värt att komma ihåg att ödmjukhet vid den här tiden inte var en positiv egenskap utan någonting skamfyllt och kränkande. Vi kan inte förstå vad det innebär att vara sant ödmjuk om vi inte ser det genom korsets perspektiv. Jesus hade inte bara ett fint budskap, utan han var budskapet i sig själv och genom det sätt han levde. Han var kompromisslöst helt och hållet sig själv, även då han hade tömt sig på sin Gudomliga auktoritet. En av mina lärare på min pastorsutbildning har sagt att det som gör Jesus så sant Gudomlig är att han var så sant mänsklig. Det kan låta som en paradox, men jag tycker att dessa bibelverser snuddar vi just detta.

Det ska bli spännande att få kommentera de sista verserna, men jag återkommer till detta vid ett senare tillfälle...

Tänk inte ens på det! Tänk tvärtom!

I mitt föregående inlägg började jag att titta lite närmare på Filipperbrevet med fokus på de första verserna i det andra kapitlet. Jag hade ju nämligen tänkt predika här framöver utifrån Fil 2:1-11 och i det här inlägget hade jag tänkt fokusera på detta stycke:

"Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras". (Fil 2:3-4)

Om man ser på den första meningen så är ordet som här är översatt till självupptagna eritheia som syftar på att man vill framhäva sig själv och har en rebellisk ande. Aristoteles använde det här ordet för att beskriva någon som försöker få en maktposition utifrån själviska ambitioner. Ser man på ordet för stolta så är det kenodoxia som syftar på en stolthet som har en felaktig eller tom grund. Något som är intressant att lägga märke till i meningen som helhet är att det inte har något verb, även om många översättningar väljer att översätta det på det sättet. Det innebär att meningen är ett imperativ. Vad meningen säger är inte bara att vi ska undvika att göra saker på ett självupptaget och stolt sätt, utan att vi inte ens ska tänka på ett sådant sätt. Detta är en sanning så radikal att den fick ge upphov till den första meningen i rubriken.

När vi nu har sett på den första meningen kan man direkt se att nästa mening står i direkt kontrast till den första. Ser man på grundtextens ord för ödmjuk är det tapeinophrosune som beskriver en egenskap hos en person som har en djup självinsikt om sin egen litenhet vilket är den totala motsatsen till kenodoxia i den föregående meningen som är en egenskap hos en stolt person som har en ytlig och begränsad självinsikt. Just det verb som har översatts till sätta och som i engelska översättningar är översatt till regard, consider eller esteem är ordet hegeomai och något som jag tyckte var mycket intressant är att det här ordet också kan översättas till verbet leda och regera. Om eritheia i föregående mening syftar på att ta makten över människor med själviska ambitioner handlar det här verbet i sitt sammanhang om ett sätt att leda andra och se på dem utifrån deras bästa i första hand.

En sak som Svenska Folkbibeln inte har med i sin översättning, men som exempelvis Bibel 2000 och en rad engelska översättningar har fångat upp är ordet bara (only) vilket ger följande vers:

"Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras" (Fil 2:4 Bibel 2000)

Poängen med hela versen är inte att strunta i sina egna intressen utan att ge noga akt på dem så att de inte exkluderar andras bästa. Det handlar om att ha en generös attityd som gläds med andras framgångar och som inte på ett själviskt sätt tävlar och jämför sig. Nyckelordet i versen är skopeo som betyder att noga ge akt på och fästa sin blick på. Att se på andras bästa kommer inte bara av sig själv utan kräver noggrann eftertanke och reflektion. Slutsatsen är att vi behöver arbeta med hur vi tänker och här kan vi se en stark återkoppling till de verser som jag kommenterade förra gången. Vi behöver den helige Ande för att våra tankar ska förnyas och för att våra hjärtan ska vidgas för andra människors intressen och väl. Avslutningsvis kan man säga att det är detta som den sista meningen i rubriken handlar om. Att vi med Andens hjälp kan tänka tvärtemot vad människor tänker på överlag: uteslutande sig själva.

Pappaledig och bibelstuderande!

Det känns fantastiskt skönt att få vara pappaledig i sommar och speciellt nu när vädret har skärpt till sig och vi som familj har börjat återhämta oss efter några veckor av sjukdom. Har haft tid att sitta och studera Guds ord lite extra genom att kolla lite på den grekiska grundtexten och läsa olika bibelkommentarer som berör vissa bibelverser.

Jag ska snart predika i Enakyrkan och jag är sugen på att göra en riktig textpredikan och verkligen lägga ut en bibeltext istället för att ha ett "flashigt" tema som jag sedan stöder med några bibelord. Jag funderar att predika utifrån Fil 2:1-11 vilket verkligen är en kanontext. Jag har börjat kolla upp både vad som står i grundtexten och en bibelkommentar. Jag fastnade för de första verserna i stycket som säger:

"Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne." (Fil 2:1-2)

Det finns hur mycket som helst att säga om de här två verserna, men det som jag fastnade för var den bibelkommentar som tryckte på att förutsättningen för att själv kunna älska andra och visa andra barmhärtighet är att vi själva ha fått uppleva den kärleken. Hur ska vi kunna hjälpa och trösta andra om vi inte har vår tröst och hjälp hos Gud? Nu tror inte alla på Gud, men principen är densamma oavsett om man är troende eller inte: Man kan inte ge någonting som man inte har fått. Frågan som blev så viktig för mig var: Har jag min tröst hos Gud? Låter jag hans kärlek till mig bygga upp mig och stärka mig? För mig personligen har det varit väldigt konkret under de senaste veckorna när vi som familj har varit sjuka. Det är svårt för mig att älska i egen kraft om jag inte har min tröst hos Gud.

Ordet som har översatts till tröst i de flesta svenska bibelöversättningar (Svenska Folkbibeln och Bibel 2000) och som är översatt till uppmuntran (encouragement) i de flesta engelska översättningar är ordet paraklesis vilket är mycket snarlikt det grekiska ord som många gånger används för den helige Ande parakletos som kan översättas till försvarare eller hjälpare. Det är den helige Ande som förmedlar Guds kärlek och tröst till oss för att vi ska kunna förmedla den kärleken och trösten till andra människor.

Vad är det då som den trösten och kärleken ska leda till enligt Paulus? Jo, han ger en oerhört radikal utmaning genom att utmana de kristna att vara ett på alla plan enade i en ande och för ett syfte. Det grekiska ordet som beskriver andlig enhet sumpsuchos används bara här i hela Nya Testamentet och kan översättas som ett i alla begär. Ett stort problem i dagens Sverige är att vi endast vill umgås med dem som är likasinnade och det är ett stort problem även bland många kristna. Paulus säger inte att vi bara ska förena oss med kristna som är exakt likadana som oss, utan att Anden ska förena många olika människor som naturligt sett fungerar olika, tänker olika och längtar efter olika saker till att vara ett i hjärta och syfte. Det är här som Guds kärlek och uppmuntran vill ge oss generösa och barmhärtiga hjärtan som inkluderar människor till en gemenskap i den helige Ande!

Jag skulle kunna säga mycket mer, men jag tror att jag sätter punkt där för den här gången =)

Måste få skriva av mig!

Det är sällan som jag har blivit så arg som jag blev idag. Att jag sedan är sjuk gör inte hela saken bättre. Det hela rör sig om en vän till mig som svenska myndigheter har beslutat att utvisa och som fick avslag på sin överklagan i länsrätten. När du får höra om min väns historia kommer du att förstå varför jag är så arg.

Min vän kommer från den del av Kurdistan som ligger i norra Irak. För en tid sedan träffade han en flicka som han blev förälskad i. De träffades ett tag i hemlighet, men när flickans familj upptäckte deras förhållande blev han misshandlad och hotad till livet av flickans äldre bror. Min vän och flickan beslöt sig för att fly till en annan stad och gömma sig där. Under tiden pratade min väns mamma med flickans familj och de kom överens om att de kunde få gifta sig och komma tillbaka till sin hemstad. De gifte sig kort därefter. En dag, två månader efter giftermålet var flickan ute med en väninna och handlade. Då blev hon mördad av sin äldre bror som samtidigt berättade att han också tänkte döda min vän. Både min vän och flickan hade dragit familjens heder i smutsen. Att mörda dem båda var ett sätt att upprätta den hedern. Min vän lyckades fly och kom sedan till Sverige.

Han är 17 år gammal och då kanske någon svensk rynkar på näsan och säger att så ung kan man inte vara när man gifter sig. I kurdisk kultur kan en kvinna vara så ung som 12-13 år vid ett giftermål och en man kan vara yngre än 18 år, men då krävs det att båda familjer är överens och att brudparet vigs av imamen (den muslimske prästen).

Migrationsverkets hållning i frågan är att kurdiska myndigheter ska ta hand om problemet och att det nu officiellt är förbjudet med hedersmord i Irak. Då ska man komma ihåg att inte ens Sverige lyckas skydda sin befolkning mot hedersmord trots att det är förbjudet. Hur mycket mindre i en del av världen som varit en hederskultur i tusentals år!

En annan sak som migrationsverket är förfärade över är att de anser att han kommit hit med ett falskt pass. I dagens EU är det snudd på omöjligt att komma innanför murarna på legal väg och man betalar inte 2000 dollar för att komma till Sverige om man verkligen inte är desperat. Migrationsverket verkar kategoriskt utvisa nästan alla som kommer från Irak, utan att ta hänsyn till att personerna är barn eller lever under dödshot.

En tid innan rättegången som behandlade överklagan av utvisningen, pratade min vän med sin familj hemma i Kurdistan. De hade blivit trakasserade och misshandlade av flickans äldre bröder som undrade var min vän var någonstans. De vägrar att förlikas på något annat sätt än att min vän dör och hotar med att döda någon av min väns bröder om de inte får tag i honom. Min väns mamma sade åt honom att aldrig återvända igen och familjen är besvikna på honom för att han försatt familjen i den här situationen.

Idag meddelade länsrätten domen och de valde att gå på migrationsverkets linje. Därmed har mitt förtroende för svenska myndigheter (läs: migrationsverket) och svenskt rättväsende (flera av nämndemännen somnade till under rättegången). Tänk att man lever i ett land som utvisar en mordhotad pojke som enligt lagen bara är ett barn. Det är bestialiskt och omänskligt! Vilken planet lever svenska myndigheter på? Tror de att hela världen är ett enda svenskt folkhem där alla tänker och agerar som vi gör i Sverige?

Jag har fått tagit emot samtal från min vän då han haft panikångest och fått höra hans vänners vädjan om stöd då han blivit inlagd på psykakuten för suicidalt beteende. Det är bara att inse att Sverige är en maskerad diktatur där vi som civilpersoner blir offer för godtyckliga myndigheter fulla av människor som lever någon helt annanstans än i verkligheten.

Bada...

Jag har badat med hela familjen i badkaret.
Det var trångt och mysigt. Rut var på
toppenhumör och sprattlade frenetiskt
i vattnet.