The medium is the message.
If you want to say something important, be brief.
The way we communicate a message through the tone of our voice, body-language and the way we dress, often say more than our words.
Jesus didn't have a message. He was the message!
Are you just saying things or are things saying something about you?
fredag 28 augusti 2009
Mindre ger mer
Sättet att förmedla ett budskap är själva budskapet.
Vill man förmedla något viktigt behöver det vara kortfattat.
Sättet vi förmedlar ett budskap som t ex tonläge, kroppsspråk och klädsel säger ofta mer än själva orden i sig.
Jesus hade inte ett budskap. Han var budskapet!
Förmedlar du bara något, eller är du vad du kommunicerar?
Vill man förmedla något viktigt behöver det vara kortfattat.
Sättet vi förmedlar ett budskap som t ex tonläge, kroppsspråk och klädsel säger ofta mer än själva orden i sig.
Jesus hade inte ett budskap. Han var budskapet!
Förmedlar du bara något, eller är du vad du kommunicerar?
onsdag 19 augusti 2009
Hur ska en pastor vara?
Som de allra flesta känner till går jag just nu en pastorsutbildning och förhoppningsvis kommer det mynna ut i att jag ganska snart arbetar som pastor på ett eller annat sätt. Därför är det intressant att reflektera över hur en kristen ledare ska vara och inte vara. Paulus skriver om det till sin medarbetare Titus:
"Församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig, gudfruktig och behärskad". (Tit 1:7-8)
För det första kan det vara bra att fastställa hur en kristen ledare inte ska bete sig. Vid en närmare titt på grundtexten står det att han/hon inte ska vara arrogant eller fräck, inte lättirriterad eller ha ett häftigt temperament, inte missbruka alkohol, inte vara våldsam eller grälsjuk och inte vara girig eller pengakär. Det här målar en bild av en person som inte kan kontrollera sig själv och någon vars dagsform är helt beroende av yttre omständigheter. Paulus går så långt att han menar att en kristen ledare är en förvaltare och en representant för Gud själv. Därför menar han att ledaren måste återspegla något av Guds egen karaktär. Enligt den kristna Gudsbilden förändras inte Gud. Han är inte nyckfull eller opålitlig. Han är alltid god och trofast. Det är bevisat att när en kristen ledare gör något som är moraliskt klandervärt finns det stor risk att efterföljarnas Gudsbild skadas. Bara en sådan sak som att bli arrogant bemött kan vara skillnaden mellan att få en sund eller skev Gudsbild. Jag tror att Islams stora problem är profeten Mohammed. När man läser om honom får man intrycket av en instabil person och en makthungrig sexmissbrukare. Det har tyvärr påverkat hela Islams Gudsbild som kan sammanfattas i uttrycket inshalla, om Gud vill. Allah framstår som en nyckfull Gud som ena stunden är barmhärtig och i andra stunden ond.
Hur ska då en kristen ledare vara? Enligt ovanstående text ska han/hon vara generös och gästfri, älska det som är gott, ha ett sunt sinne och kunna kontrollera sig själv, vara rättvis, leva helgat och till sist vara stabil och självbehärskad. Det här målar en bild av en person som går att lita på, någon som ställer upp i alla väder och ett exempel värt att följa. Jag är inte av den åsikten att en kristen ledare måste vara perfekt för då är ju ingen kvalificerad. Däremot tror jag att något av Guds egen karaktär måste skina igenom en människas liv om denne ska vara en andlig ledare och vägleda andra. Jag tror att kristendomens stora styrka är att Jesus Kristus. Evangeliernas bild av Jesus är en person som är ett i ord och handling. Någon som inte ändrar sig och vars exempel är värt att följa. Det ger en sund Gudsbild.
"Församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig, gudfruktig och behärskad". (Tit 1:7-8)
För det första kan det vara bra att fastställa hur en kristen ledare inte ska bete sig. Vid en närmare titt på grundtexten står det att han/hon inte ska vara arrogant eller fräck, inte lättirriterad eller ha ett häftigt temperament, inte missbruka alkohol, inte vara våldsam eller grälsjuk och inte vara girig eller pengakär. Det här målar en bild av en person som inte kan kontrollera sig själv och någon vars dagsform är helt beroende av yttre omständigheter. Paulus går så långt att han menar att en kristen ledare är en förvaltare och en representant för Gud själv. Därför menar han att ledaren måste återspegla något av Guds egen karaktär. Enligt den kristna Gudsbilden förändras inte Gud. Han är inte nyckfull eller opålitlig. Han är alltid god och trofast. Det är bevisat att när en kristen ledare gör något som är moraliskt klandervärt finns det stor risk att efterföljarnas Gudsbild skadas. Bara en sådan sak som att bli arrogant bemött kan vara skillnaden mellan att få en sund eller skev Gudsbild. Jag tror att Islams stora problem är profeten Mohammed. När man läser om honom får man intrycket av en instabil person och en makthungrig sexmissbrukare. Det har tyvärr påverkat hela Islams Gudsbild som kan sammanfattas i uttrycket inshalla, om Gud vill. Allah framstår som en nyckfull Gud som ena stunden är barmhärtig och i andra stunden ond.
Hur ska då en kristen ledare vara? Enligt ovanstående text ska han/hon vara generös och gästfri, älska det som är gott, ha ett sunt sinne och kunna kontrollera sig själv, vara rättvis, leva helgat och till sist vara stabil och självbehärskad. Det här målar en bild av en person som går att lita på, någon som ställer upp i alla väder och ett exempel värt att följa. Jag är inte av den åsikten att en kristen ledare måste vara perfekt för då är ju ingen kvalificerad. Däremot tror jag att något av Guds egen karaktär måste skina igenom en människas liv om denne ska vara en andlig ledare och vägleda andra. Jag tror att kristendomens stora styrka är att Jesus Kristus. Evangeliernas bild av Jesus är en person som är ett i ord och handling. Någon som inte ändrar sig och vars exempel är värt att följa. Det ger en sund Gudsbild.
söndag 9 augusti 2009
Mitt största problem: mig själv!
Någon lär ha sagt något i stil med: "Om jag skulle sparka den person i baken som har orsakat mig mest problem i livet skulle jag inte kunna sitta på en vecka". Är det något som jag har märkt att man behöver jobba med här i livet så är det en själv. Inte för att jag tror på en sjuklig självcentrering, men både sunt förnuft och Guds Ord säger att det är bra att kritiskt rannsaka sig lite nu och då. Alla behöver nåd och förlåtelse, men när man avskaffar begrepp som rätt, fel och synd finns det inte längre något att jobba på.
Jag har skrivit om kärlek, tacksamhet och osjälviskhet i tidigare inlägg och det är fantastiskt, men det är ännu mer fantastiskt när man lever ut det i verkligheten. Här har i alla fall jag en hel del kvar att jobba på. Det är så bra att jag är gift och har barn för då blir det många gånger uppenbart att jag är ganska kärlekslös, otacksam och självisk.
Jag hörde Göran Skytte tala här om veckan. Han berättade att en av de upptäckter han gjorde då han blev kristen var Bibelns syn på synd. Enligt honom handlade Bibeln ganska lite om synder som ganska få människor begår som mord och sexuella övergrepp på barn. Istället stod det ganska mycket om synder som alla människor har problem med varje dag t ex själviskhet, högmod, intriger, skvaller, ilska etc. Det låter ju som vilken familj, vilket kontor eller vilken nyhetsredaktion som helst konstaterade han.
Många svenskar skulle bli provocerade om man kallade dem för syndare eftersom man överlag tycker att man inte är värre än någon annan. Det har man oftast helt rätt i. De flesta människor är inte så dåliga ifall man jämför med andra, utan rätt så hyggliga och sympatiska. Om man däremot ser på sig själv i relation till Gud som är fullkomligt helig och god är bilden en helt annan. Inför Gud är alla syndare.
Målet med kristen tro är inte att bli bättre än någon annan, utan det stora målet är att bli mer som Jesus. När man vill framstå som bättre än andra människor handlar det om att tävla med andra och framstå i ett så gott ljus som möjligt. I en sådan kontext blir talet om rätt och fel, himmel och helvete otroligt arrogant och elitistiskt. Har man däremot en längtan att bli mer som Jesus kommer man ofta bli medveten om de sidor i ens liv som inte är särskilt lika Honom. Jesus korsfästes tillsammans med två kriminella:
"En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!" Men den andre tillrättavisade honom och sade: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike." Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset". (Luk 23:39-43)
När den ene brottslingen tillrättavisade den andre var det med en djup medvetenhet om sin egen synd. Jag kan många gånger identifiera mig med honom. Många gånger känner jag mig inte värdig att få förknippas med Jesus och vet att jag är en syndare i behov av Hans nåd. Hans nåd är på något sätt förutsättningen för att jag ska kunna jobba med mig själv:
"Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. " (Tit 2:11-12)
Nåden är ingen undanflykt från att arbeta på mig själv, utan är tvärtom det som motiverar mig att försöka bli mer som Jesus.
Jag har skrivit om kärlek, tacksamhet och osjälviskhet i tidigare inlägg och det är fantastiskt, men det är ännu mer fantastiskt när man lever ut det i verkligheten. Här har i alla fall jag en hel del kvar att jobba på. Det är så bra att jag är gift och har barn för då blir det många gånger uppenbart att jag är ganska kärlekslös, otacksam och självisk.
Jag hörde Göran Skytte tala här om veckan. Han berättade att en av de upptäckter han gjorde då han blev kristen var Bibelns syn på synd. Enligt honom handlade Bibeln ganska lite om synder som ganska få människor begår som mord och sexuella övergrepp på barn. Istället stod det ganska mycket om synder som alla människor har problem med varje dag t ex själviskhet, högmod, intriger, skvaller, ilska etc. Det låter ju som vilken familj, vilket kontor eller vilken nyhetsredaktion som helst konstaterade han.
Många svenskar skulle bli provocerade om man kallade dem för syndare eftersom man överlag tycker att man inte är värre än någon annan. Det har man oftast helt rätt i. De flesta människor är inte så dåliga ifall man jämför med andra, utan rätt så hyggliga och sympatiska. Om man däremot ser på sig själv i relation till Gud som är fullkomligt helig och god är bilden en helt annan. Inför Gud är alla syndare.
Målet med kristen tro är inte att bli bättre än någon annan, utan det stora målet är att bli mer som Jesus. När man vill framstå som bättre än andra människor handlar det om att tävla med andra och framstå i ett så gott ljus som möjligt. I en sådan kontext blir talet om rätt och fel, himmel och helvete otroligt arrogant och elitistiskt. Har man däremot en längtan att bli mer som Jesus kommer man ofta bli medveten om de sidor i ens liv som inte är särskilt lika Honom. Jesus korsfästes tillsammans med två kriminella:
"En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!" Men den andre tillrättavisade honom och sade: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike." Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset". (Luk 23:39-43)
När den ene brottslingen tillrättavisade den andre var det med en djup medvetenhet om sin egen synd. Jag kan många gånger identifiera mig med honom. Många gånger känner jag mig inte värdig att få förknippas med Jesus och vet att jag är en syndare i behov av Hans nåd. Hans nåd är på något sätt förutsättningen för att jag ska kunna jobba med mig själv:
"Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. " (Tit 2:11-12)
Nåden är ingen undanflykt från att arbeta på mig själv, utan är tvärtom det som motiverar mig att försöka bli mer som Jesus.
lördag 1 augusti 2009
Vill du bli beundrad eller vill du bli älskad?
Jag tror att alla människor behöver uppmuntran. Man behöver få känna sig betydelsefull och att man gör nytta. Att veta att man fungerar på det här sättet gör det enklare att söka uppmuntran och bekräftelse på rätt ställe. Innerst inne vill vi ju bli älskade som dem vi är trots alla våra fel och brister. Jag är en sällskapssjuk person d v s jag får mycket själslig kraft och energi när jag får umgås med andra människor. Det innebär att jag börjar klättra på väggarna om jag inte får komma ut och träffa folk lite nu och då. Jag vet att jag behöver mycket uppmuntran och därför är min ambition att också försöka uppmuntra andra.
I Matt 7:12 säger Jesus: "Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna."
När Jesus säger att den här meningen sammanfattar lagen och profeterna, så menar han att det sammanfattar alla skrifter som betraktades som heliga på hans tid. Hans resonemang var inte nytt i den antika världen, utan liknande tanke återfinns t ex i det gammeltestamentliga "öga för öga, tand för tand". Själva poängen var att man inte skulle göra något mot någon annan som man själv inte ville bli utsatt för. Det som är unikt med Jesus är att han vänder på hela resonemanget och uppmanar oss att göra mot andra som vi själva skulle vilja att andra gjorde mot oss. Det förstnämnda är passivt medan det sistnämnda är aktivt.
Som jag sade i början längtar vi alla efter att bli uppskattade och beundrade. Det kan ibland bli ett jagande efter vind. Många kända personer är oerhört beundrade och deras image strålar av stjärnglans. Ändå är många av dem ganska ensamma och få personer känner dem verkligen. Alla människor längtar innerst inne efter att bli älskade för dem som de är och det kan man bara bli av en person som står nära. En person som inte bara beundrar en polerad fasad, utan någon som ser precis hur man är i med och motgång, men ändå väljer att älska.
Så många gemenskaper och då talar jag även om kyrkan kan lätt bli en klubb för inbördes beundran där man artigt dunkar varandra i ryggen, men inte visar sina svagheter och problem för andra. Det är så typiskt det svenska samhället. Man vill förverkliga sig själv, uppnå en viss status och bli beundrad. Man vill gärna att grannen ska beundra ens nya bil eller platt-TV, men man är ändå ganska isolerad och ensam.
Hur relaterar det här till den gyllene regeln att älska andra som sig själv? Jag är inte perfekt när det gäller att uppmuntra människor, men jag har ändå en uppriktig längtan efter att älska andra människor som de är. Hur är det möjligt? Jo, genom att jag vågar vara genomskinlig och låta andra människor se vem jag är. Genom att vara mig själv och genom att ärligt vilja se till andra människors bästa kan jag hjälpa både mig själv och andra att bli uppmuntrade. Uppmuntran är inte samma sak som smicker och beundran är inte samma sak som kärlek. Som jag har sagt i ett tidigare inlägg innebär kärlek att man vågar säga som det är, i uppriktig omsorg om någon annans bästa. Jag har bestämt mig för att jag inte i första hand vill bli beundrad och ha en image som inte går att kritisera. Istället vill jag bli älskad för den jag är och att människor vågar säga till mig som det är. Jag vill behandla andra människor på samma sätt.
Frågorna vi behöver ställa oss är:
Vill vi i första hand bli beundrade eller vill vi i första hand bli bli älskade som vi är? Är vi redo att låta svaret på den frågan påverka hur vi agerar gentemot andra människor?
I Matt 7:12 säger Jesus: "Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna."
När Jesus säger att den här meningen sammanfattar lagen och profeterna, så menar han att det sammanfattar alla skrifter som betraktades som heliga på hans tid. Hans resonemang var inte nytt i den antika världen, utan liknande tanke återfinns t ex i det gammeltestamentliga "öga för öga, tand för tand". Själva poängen var att man inte skulle göra något mot någon annan som man själv inte ville bli utsatt för. Det som är unikt med Jesus är att han vänder på hela resonemanget och uppmanar oss att göra mot andra som vi själva skulle vilja att andra gjorde mot oss. Det förstnämnda är passivt medan det sistnämnda är aktivt.
Som jag sade i början längtar vi alla efter att bli uppskattade och beundrade. Det kan ibland bli ett jagande efter vind. Många kända personer är oerhört beundrade och deras image strålar av stjärnglans. Ändå är många av dem ganska ensamma och få personer känner dem verkligen. Alla människor längtar innerst inne efter att bli älskade för dem som de är och det kan man bara bli av en person som står nära. En person som inte bara beundrar en polerad fasad, utan någon som ser precis hur man är i med och motgång, men ändå väljer att älska.
Så många gemenskaper och då talar jag även om kyrkan kan lätt bli en klubb för inbördes beundran där man artigt dunkar varandra i ryggen, men inte visar sina svagheter och problem för andra. Det är så typiskt det svenska samhället. Man vill förverkliga sig själv, uppnå en viss status och bli beundrad. Man vill gärna att grannen ska beundra ens nya bil eller platt-TV, men man är ändå ganska isolerad och ensam.
Hur relaterar det här till den gyllene regeln att älska andra som sig själv? Jag är inte perfekt när det gäller att uppmuntra människor, men jag har ändå en uppriktig längtan efter att älska andra människor som de är. Hur är det möjligt? Jo, genom att jag vågar vara genomskinlig och låta andra människor se vem jag är. Genom att vara mig själv och genom att ärligt vilja se till andra människors bästa kan jag hjälpa både mig själv och andra att bli uppmuntrade. Uppmuntran är inte samma sak som smicker och beundran är inte samma sak som kärlek. Som jag har sagt i ett tidigare inlägg innebär kärlek att man vågar säga som det är, i uppriktig omsorg om någon annans bästa. Jag har bestämt mig för att jag inte i första hand vill bli beundrad och ha en image som inte går att kritisera. Istället vill jag bli älskad för den jag är och att människor vågar säga till mig som det är. Jag vill behandla andra människor på samma sätt.
Frågorna vi behöver ställa oss är:
Vill vi i första hand bli beundrade eller vill vi i första hand bli bli älskade som vi är? Är vi redo att låta svaret på den frågan påverka hur vi agerar gentemot andra människor?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)