Mitt största problem: mig själv!

Någon lär ha sagt något i stil med: "Om jag skulle sparka den person i baken som har orsakat mig mest problem i livet skulle jag inte kunna sitta på en vecka". Är det något som jag har märkt att man behöver jobba med här i livet så är det en själv. Inte för att jag tror på en sjuklig självcentrering, men både sunt förnuft och Guds Ord säger att det är bra att kritiskt rannsaka sig lite nu och då. Alla behöver nåd och förlåtelse, men när man avskaffar begrepp som rätt, fel och synd finns det inte längre något att jobba på.

Jag har skrivit om kärlek, tacksamhet och osjälviskhet i tidigare inlägg och det är fantastiskt, men det är ännu mer fantastiskt när man lever ut det i verkligheten. Här har i alla fall jag en hel del kvar att jobba på. Det är så bra att jag är gift och har barn för då blir det många gånger uppenbart att jag är ganska kärlekslös, otacksam och självisk.

Jag hörde Göran Skytte tala här om veckan. Han berättade att en av de upptäckter han gjorde då han blev kristen var Bibelns syn på synd. Enligt honom handlade Bibeln ganska lite om synder som ganska få människor begår som mord och sexuella övergrepp på barn. Istället stod det ganska mycket om synder som alla människor har problem med varje dag t ex själviskhet, högmod, intriger, skvaller, ilska etc. Det låter ju som vilken familj, vilket kontor eller vilken nyhetsredaktion som helst konstaterade han.

Många svenskar skulle bli provocerade om man kallade dem för syndare eftersom man överlag tycker att man inte är värre än någon annan. Det har man oftast helt rätt i. De flesta människor är inte så dåliga ifall man jämför med andra, utan rätt så hyggliga och sympatiska. Om man däremot ser på sig själv i relation till Gud som är fullkomligt helig och god är bilden en helt annan. Inför Gud är alla syndare.

Målet med kristen tro är inte att bli bättre än någon annan, utan det stora målet är att bli mer som Jesus. När man vill framstå som bättre än andra människor handlar det om att tävla med andra och framstå i ett så gott ljus som möjligt. I en sådan kontext blir talet om rätt och fel, himmel och helvete otroligt arrogant och elitistiskt. Har man däremot en längtan att bli mer som Jesus kommer man ofta bli medveten om de sidor i ens liv som inte är särskilt lika Honom. Jesus korsfästes tillsammans med två kriminella:

"En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!" Men den andre tillrättavisade honom och sade: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike." Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset". (Luk 23:39-43)

När den ene brottslingen tillrättavisade den andre var det med en djup medvetenhet om sin egen synd. Jag kan många gånger identifiera mig med honom. Många gånger känner jag mig inte värdig att få förknippas med Jesus och vet att jag är en syndare i behov av Hans nåd. Hans nåd är på något sätt förutsättningen för att jag ska kunna jobba med mig själv:

"Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. " (Tit 2:11-12)

Nåden är ingen undanflykt från att arbeta på mig själv, utan är tvärtom det som motiverar mig att försöka bli mer som Jesus.