Många gånger önskar många av oss att vi hade det bättre. Att vi hade lite mer tid, pengar, ork och möjligheter. Vi önskar ibland att vi var lite yngre, smartare, vackrare eller lyckligare. Den här jakten på lycka och tillfredsställelse kan pågå i år efter år, men för de flesta av oss händer det något som får oss att stanna upp. Kanske en tid av sjukdom, en trafikolycka eller tider av ekonomiska svårigheter. Lättnaden som man känner när man äntligen är frisk, har klarat sig oskadd i en olycka eller då man äntligen är skuldfri kan bäst beskrivas i ordet tacksamhet.
Tacksamhet är något mycket större än bara några enkla artighetsfraser, utan det beskriver något av en personlig hållning eller livstil. Jag tror att tacksamhet är en attityd som drar till sig Guds favör och välsignelse. Ett tydligt exempel från evangelierna är då Jesus utifrån lite mat på ett mirakulöst sätt förser stora skaror människor med mat. Innan maten delas ut och miraklet sker så tackar Jesus alltid Gud Fadern. På samma sätt tackar Jesus Gud Fadern då Han instiftar nattvarden eller Herrens måltid. Ett annat namn för detta är eukaristin eller tacksägelsen och det syftar på den bön av tacksägelse som bes i samband med Herrens måltid. Tacksamheten över vad Jesus har gjort på korset och att vi som tror på honom är en del av samma kropp, är något väldigt centralt i den kristna tron.
Jag är så tacksam över min fru och min lilla dotter. Jag är tacksam över att få bo i Enköping och vara verksam i Enakyrkan. Det finns så mycket som jag är glad och tacksam över. Visst önskar jag ibland att vissa saker vore annorlunda, men att vara nöjd med det jag har är en skatt. Det finns så många människor som skulle göra vad som helst för att byta livssituation med mig. Den tanken fyller mig med en oerhörd tacksamhet, men samtidigt också med medlidande för de som har en sämre livssituation. För mig är inte tacksamhet detsamma som att blunda för problem eller att bevara saker som de är. Det är mer något som hjälper mig att hålla motivationen uppe och sträcka mig längre.
Tacksamhet är något som är intimt förknippat med ordet nåd. Nåd är att få något som man egentligen inte förtjänar eller kan ta för givet, ur en positiv synvinkel. Vi lever i ett samhälle som tar så mycket för givet och om något inte fungerar så klagar vi ofta. Tacksamhet över att vi fått så mycket som vi egentligen inte förtjänar eller kan ta för givet skapar generositet. En sund generositet är ett uttryck för tacksamhet.
Till sist tror jag att tacksamhet skapar frid och harmoni på insidan. Så här står det i Fil 4:6-7:
"Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus"
När det sägs att Guds frid övergår allt förstånd menas det i den grekiska grundtexten att det är det högsta tillstånd av frid som vi kan uppleva som människor. Att vara lycklig är inte att ha de bästa möjliga förutsättningarna, utan att kunna vara helt tillfredställd med vad man har.
fredag 24 juli 2009
söndag 19 juli 2009
Sann kärlek
En av de viktigaste sakerna i en familj eller en församling är kärlek. En bra definition på kärlek är att aktivt söka någon annans bästa i vad man tänker, säger och gör. Ett exempel på detta som jag och min fru försöker tillämpa är att aldrig säga något om en person som får denne att framstå i ett sämre ljus, även om man säger något som är helt sant. Det är en tuff målsättning, men den är värd att eftersträvas. Ett annat exempel på kärlek är uppriktig tillrättavisning och förlåtelse. Det är inte alltid populärt att tillrättavisa en annan person och det är inte heller alltid lätt att göra det på ett bra sätt. Ibland måste vi våga säga som det är, men alltid med den andres bästa för ögonen. Här är en fantastisk bibeltext som talar om just detta:
"Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?"Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.. (Matt 18:15-22)
Jag har valt att kursivera vers 18-20 här för att det är vanligt att man rycker dessa verser ur sitt sammanhang när man ska uppmuntra varandra till bön, men om man läser hela texten får de här verserna ett helt nytt ljus. På Jesu tid var det rabbinernas uppgift att lösa (tillåta) och binda (förbjuda) människor utifrån tillämpningen av Mose lag. I det här bibelordet lägger inte Jesus det ansvaret på en enskild person utan på en större gemenskap. När det sägs att vi kan be för vad som helst och få det är det främst inom ramen att lösa och binda en annan person. Det finns fyra viktiga sanningar som den här texten förmedlar och det är:
1. Förmaning behöver ske i kärlek d v s man har andras bästa för ögonen.
2. Förmaning är allas ansvar och inget som kan hänvisas till endast en person. Det är viktigt att flera personer finns med i processen, för vi är inte alltid ofelbara när vi förmanar.
3. Förmaning kräver bön och eftertanke för att Guds handlande ska finnas i processen för även flera personer kan ta miste i en specifik situation.
4. Till sist behöver målet för sann förmaning vara försoning och upprättelse av alla parter.
Jag tror att sund och kärleksfull förmaning får en gemenskap att växa och fördjupas. Ibland stöts människor bort till följd av osund tillrättavisning och ibland gör människor stor skada i en gemenskap för att ingen vågar tillrättavisa dem. Tillrättavisning kommer alltid att behövas för att relationer ska kunna fungera. Sker det i kärlek, bön, försoning och i samråd med andra då det behövs tror jag att man kommer väldigt långt. Vi kan inte mogna om inte andra personer fostrar och vägleder oss. Den som hävdar att bara Gud kan tillrättavisa honom eller henne har inte förstått att Han har gett det mandatet också till människor.
Om vi nu ändå vill betona kraften i när två eller tre förenar sig i bön får vi inte glömma bort att bön inte är effektiv om inte praktiken av att lösa, binda och förlåta fungerar som det ska i den gemenskapen eller sammanhanget. Bön är ingen teknik utan en livstil som uttrycks i våra relationer till andra människor såväl som ord till Gud.
"Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?"Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.. (Matt 18:15-22)
Jag har valt att kursivera vers 18-20 här för att det är vanligt att man rycker dessa verser ur sitt sammanhang när man ska uppmuntra varandra till bön, men om man läser hela texten får de här verserna ett helt nytt ljus. På Jesu tid var det rabbinernas uppgift att lösa (tillåta) och binda (förbjuda) människor utifrån tillämpningen av Mose lag. I det här bibelordet lägger inte Jesus det ansvaret på en enskild person utan på en större gemenskap. När det sägs att vi kan be för vad som helst och få det är det främst inom ramen att lösa och binda en annan person. Det finns fyra viktiga sanningar som den här texten förmedlar och det är:
1. Förmaning behöver ske i kärlek d v s man har andras bästa för ögonen.
2. Förmaning är allas ansvar och inget som kan hänvisas till endast en person. Det är viktigt att flera personer finns med i processen, för vi är inte alltid ofelbara när vi förmanar.
3. Förmaning kräver bön och eftertanke för att Guds handlande ska finnas i processen för även flera personer kan ta miste i en specifik situation.
4. Till sist behöver målet för sann förmaning vara försoning och upprättelse av alla parter.
Jag tror att sund och kärleksfull förmaning får en gemenskap att växa och fördjupas. Ibland stöts människor bort till följd av osund tillrättavisning och ibland gör människor stor skada i en gemenskap för att ingen vågar tillrättavisa dem. Tillrättavisning kommer alltid att behövas för att relationer ska kunna fungera. Sker det i kärlek, bön, försoning och i samråd med andra då det behövs tror jag att man kommer väldigt långt. Vi kan inte mogna om inte andra personer fostrar och vägleder oss. Den som hävdar att bara Gud kan tillrättavisa honom eller henne har inte förstått att Han har gett det mandatet också till människor.
Om vi nu ändå vill betona kraften i när två eller tre förenar sig i bön får vi inte glömma bort att bön inte är effektiv om inte praktiken av att lösa, binda och förlåta fungerar som det ska i den gemenskapen eller sammanhanget. Bön är ingen teknik utan en livstil som uttrycks i våra relationer till andra människor såväl som ord till Gud.
fredag 17 juli 2009
Kampen för att inte förlora sig själv!
What good would it do to get everything you want and lose you, the real you? (Mark 8:36, Luk 9:25 MSG)
What kind of deal is it to get everything you want but lose yourself? What could you ever trade your soul for? Mat 16:26 MSG)
Ni har säkert hört den förr; vad hjälper det om en människa vinner hela världen, men förlorar sin själ? Tittar man på i vilket sammanhang som Jesus säger de här orden är de synoptiska evangelierna (Matt, Mark Luk) samstämmiga. Jesus förklarar att konsekvensen av att följa honom är att vi förlorar det som vi anser vara viktigt för vårt självförverkligande för att vinna det som är verkligt viktigt, vårt sanna jag. I samtliga evangelier där texten är omnämnd står den i samband med Petrus bekännelse av Jesu sanna identitet och Jesu egen förutsägelse av sin död och uppståndelse. Förståelsen av vem Jesus verkligen är gör att ingen kan vara neutral. Antingen följer man honom eller förkastar honom. Att acceptera Jesu identitet som Herre, Gud, Skapare och Frälsare är ett upprättande av vår egen identitet: vårt sanna jag. Man kan leva ett bra liv, men det går aldrig att förstå sitt sanna syfte om man inte vill förstå sitt liv genom sin Skapares ögon. Det går inte heller att förstå hur en bristfällig människa kan bli räddad eller Gudomliggjord om man inte kan se sitt liv ur perspektivet av Jesu död och uppståndelse. Jesus blev som oss för att vi skulle kunna bli som Honom.
Det ord som översätts till förlora är ordet zemioo och det kan både betyda att skada, men också att lida förlust. I Matt och Mark betonas att man skadar eller förlorar sin själ, medan Luk förklarar att man skadar sig själv. Ordet som översatts till själ är grekiskans psyche vilket betyder själ, men kan också betyda liv. Hur man än vrider och vänder på begreppen är det ändå samma budskap som man förmedlar. När man ser på andra ställen i Nya Testamentet där ordet zemioo används är det slående hur det används på samma sätt. I 1 Kor 3:14 talas det om att ett livsverk kan gå förlorat om det inte byggs som Gud vill. 2 Kor 7:9 betonar att sorg eller smärta till följd av Guds tillrättavisning gör att man inte förlorar det som betyder mest. Fil 3:8 är Paulus uttryck att han räknar alla sina yttre meriter som en förlust i jämförelse med det som han hade funnit i Jesus Kristus.
För mig personligen är de här insikterna väldigt betydelsefulla. I mitt liv, speciellt under tonårstiden har jag ofta känt mig ensam. De enda gånger jag kände mig betydelsefull var då jag gjorde något i kyrkan. Jag fick ofta beröm av mina föräldrar och äldre ledare för mitt engagemang. Givetvis gjorde jag mycket främst för att jag älskade Gud, men på något sätt blev det också en trygghet och fast punkt i mitt liv. Allt eftersom åren gick längtade jag mer och mer efter en fru. I samband med att jag flyttade hemifrån träffade jag kvinnan i mitt liv. Att välja henne ledde i slutändan till att jag på ett sätt var tvungen att förlora min församling och mina föräldrar. Många som tidigare hade berömt mig och uppskattat mig var inte helt nöjda med mitt val. Trots all den ömhet och bekräftelse som jag fick av min blivande fru fanns nu ett gapande hål i min själ. Det var en oerhörd smärtsam process, men jag vet att den var nödvändig och sanktionerad av Gud för att jag inte skulle förlora mig själv. Istället har jag fått en hjälp att finna mig själv. Jag hade kunnat säga nej till förändring och valt att leva hos mina föräldrar och vara del av samma församling livet ut, men det hade förmodligen varit skadligt. Mina föräldrar som på ett sätt förlorade mig har nu istället fått en svärdotter och ett litet barnbarn. Relationen till mina föräldrar känns bättre och mer avslappnad än någonsin. Församlingen som jag lämnade växer, frodas och utvecklas alldeles utmärkt utan mig. Kanske var det nödvändigt att jag lämnade så att andra fick komma och ta nya friska tag? Jag fortsätter att kämpa för att följa Jesus för att han ska bli ärad och för att jag inte ska förlora mig själv. Det är en kamp, men det är en kamp värd att kämpa!
What kind of deal is it to get everything you want but lose yourself? What could you ever trade your soul for? Mat 16:26 MSG)
Ni har säkert hört den förr; vad hjälper det om en människa vinner hela världen, men förlorar sin själ? Tittar man på i vilket sammanhang som Jesus säger de här orden är de synoptiska evangelierna (Matt, Mark Luk) samstämmiga. Jesus förklarar att konsekvensen av att följa honom är att vi förlorar det som vi anser vara viktigt för vårt självförverkligande för att vinna det som är verkligt viktigt, vårt sanna jag. I samtliga evangelier där texten är omnämnd står den i samband med Petrus bekännelse av Jesu sanna identitet och Jesu egen förutsägelse av sin död och uppståndelse. Förståelsen av vem Jesus verkligen är gör att ingen kan vara neutral. Antingen följer man honom eller förkastar honom. Att acceptera Jesu identitet som Herre, Gud, Skapare och Frälsare är ett upprättande av vår egen identitet: vårt sanna jag. Man kan leva ett bra liv, men det går aldrig att förstå sitt sanna syfte om man inte vill förstå sitt liv genom sin Skapares ögon. Det går inte heller att förstå hur en bristfällig människa kan bli räddad eller Gudomliggjord om man inte kan se sitt liv ur perspektivet av Jesu död och uppståndelse. Jesus blev som oss för att vi skulle kunna bli som Honom.
Det ord som översätts till förlora är ordet zemioo och det kan både betyda att skada, men också att lida förlust. I Matt och Mark betonas att man skadar eller förlorar sin själ, medan Luk förklarar att man skadar sig själv. Ordet som översatts till själ är grekiskans psyche vilket betyder själ, men kan också betyda liv. Hur man än vrider och vänder på begreppen är det ändå samma budskap som man förmedlar. När man ser på andra ställen i Nya Testamentet där ordet zemioo används är det slående hur det används på samma sätt. I 1 Kor 3:14 talas det om att ett livsverk kan gå förlorat om det inte byggs som Gud vill. 2 Kor 7:9 betonar att sorg eller smärta till följd av Guds tillrättavisning gör att man inte förlorar det som betyder mest. Fil 3:8 är Paulus uttryck att han räknar alla sina yttre meriter som en förlust i jämförelse med det som han hade funnit i Jesus Kristus.
För mig personligen är de här insikterna väldigt betydelsefulla. I mitt liv, speciellt under tonårstiden har jag ofta känt mig ensam. De enda gånger jag kände mig betydelsefull var då jag gjorde något i kyrkan. Jag fick ofta beröm av mina föräldrar och äldre ledare för mitt engagemang. Givetvis gjorde jag mycket främst för att jag älskade Gud, men på något sätt blev det också en trygghet och fast punkt i mitt liv. Allt eftersom åren gick längtade jag mer och mer efter en fru. I samband med att jag flyttade hemifrån träffade jag kvinnan i mitt liv. Att välja henne ledde i slutändan till att jag på ett sätt var tvungen att förlora min församling och mina föräldrar. Många som tidigare hade berömt mig och uppskattat mig var inte helt nöjda med mitt val. Trots all den ömhet och bekräftelse som jag fick av min blivande fru fanns nu ett gapande hål i min själ. Det var en oerhörd smärtsam process, men jag vet att den var nödvändig och sanktionerad av Gud för att jag inte skulle förlora mig själv. Istället har jag fått en hjälp att finna mig själv. Jag hade kunnat säga nej till förändring och valt att leva hos mina föräldrar och vara del av samma församling livet ut, men det hade förmodligen varit skadligt. Mina föräldrar som på ett sätt förlorade mig har nu istället fått en svärdotter och ett litet barnbarn. Relationen till mina föräldrar känns bättre och mer avslappnad än någonsin. Församlingen som jag lämnade växer, frodas och utvecklas alldeles utmärkt utan mig. Kanske var det nödvändigt att jag lämnade så att andra fick komma och ta nya friska tag? Jag fortsätter att kämpa för att följa Jesus för att han ska bli ärad och för att jag inte ska förlora mig själv. Det är en kamp, men det är en kamp värd att kämpa!
söndag 12 juli 2009
När Gud ger oss en spark i baken!
Idag har jag predikat i Enakyrkan och för er som följer den här bloggen så vet ni att predikan finns sammanfattad i fyra tidigare inlägg. Jag måste säga att jag tycker att det gick bra. Det är kul att få predika när man har arbetat noga med att förbereda sig. Enakyrkan är en härlig församling att predika i och jag tror att Gud gjorde något genom predikan idag eftersom folk är öppna för det. Jag är tacksam att min pastor och mentor Tomas var närvarande. Han gav mig en hel del uppmuntran och goda råd. Är också väldigt tacksam att mina föräldrar kom ända från Västerås för att lyssna. Till sist är jag tacksam till alla de som uppmuntrade mig efter predikan. Kul!
Häromdagen läste jag en av mina favoritbibeltexter i Bibeln som är hämtat från Matt 9:36-38:
"När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."
Tittar man på grundtexten är det inte så många konstigheter utan det står ganska precis som det är översatt till svenska. Det finns dock två saker som är intressanta att notera; för det första: Ordet som är översatt till förbarma är splagchnizomai vilket betyder att bli rörd i sina inälvor. På Jesu tid representerade inälvorna en människas djupaste inre och med dagens språk kan man säga att Jesus blev djupt berörd i sitt hjärta när han såg människors behov. För det andra: Ordet som här är översatt till sända är ekballo vilket i det närmaste betyder knuffa eller kasta ut. Det är något som man gör på ett våldsamt och bryskt sätt. Vad Jesus med andra ord säger är att vi ska be Gud att ge arbetarna en spark i baken för att de ska gå ut och möta alla de behov som finns runtomkring. Det tror jag är ett ord som vi kristna i Sverige och västvärlden behöver ta till oss idag. Så här skulle man kunna översätta ovanstående bibeltext:
"När Jesus såg alla hjälplösa och nedtryckta människor blev han berörd i djupet av sitt hjärta. Han sa till sina efterföljare: Behoven är så stora, men de som verkligen bryr sig eller gör något är så få. Be därför att Gud som känner allas behov bäst ger de som borde hjälpa till en spark i baken så att alla dessa behov blir mötta" (Matt 9:36-38 min parafrasering)
Häromdagen läste jag en av mina favoritbibeltexter i Bibeln som är hämtat från Matt 9:36-38:
"När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."
Tittar man på grundtexten är det inte så många konstigheter utan det står ganska precis som det är översatt till svenska. Det finns dock två saker som är intressanta att notera; för det första: Ordet som är översatt till förbarma är splagchnizomai vilket betyder att bli rörd i sina inälvor. På Jesu tid representerade inälvorna en människas djupaste inre och med dagens språk kan man säga att Jesus blev djupt berörd i sitt hjärta när han såg människors behov. För det andra: Ordet som här är översatt till sända är ekballo vilket i det närmaste betyder knuffa eller kasta ut. Det är något som man gör på ett våldsamt och bryskt sätt. Vad Jesus med andra ord säger är att vi ska be Gud att ge arbetarna en spark i baken för att de ska gå ut och möta alla de behov som finns runtomkring. Det tror jag är ett ord som vi kristna i Sverige och västvärlden behöver ta till oss idag. Så här skulle man kunna översätta ovanstående bibeltext:
"När Jesus såg alla hjälplösa och nedtryckta människor blev han berörd i djupet av sitt hjärta. Han sa till sina efterföljare: Behoven är så stora, men de som verkligen bryr sig eller gör något är så få. Be därför att Gud som känner allas behov bäst ger de som borde hjälpa till en spark i baken så att alla dessa behov blir mötta" (Matt 9:36-38 min parafrasering)
lördag 4 juli 2009
Gör detta till minne av mig!
Herrens måltid eller nattvarden som den också kallas har firats bland kristna sedan Jesus instiftade måltiden. Imorgon har jag fått förmånen att leda nattvarden under gudstjänsten. Här är det bibelstycke som oftast läses i samband med firandet av Herrens måltid:
"Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig."På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig." Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer." (1 Kor 11:23-26)
Det finns hur mycket som helst som man skulle kunna säga om nattvarden. I katolska kyrkan har traditionen byggt upp många läror kring det som ses som det främsta sakramentet bl a transubstationsläran som undervisar att brödet och vinet fysiskt förvandlas till Kristi kropp och blod i nattvarden dock utan att våra mänskliga sinnen kan upptäcka det. Många som inte är katoliker brukar störa sig på detta och det finns de som hävdar att detta inte är mer än en symbolhandling. Istället hävdar en del att måltiden handlar om social och ekonomisk rättvisa.
Hur man än tycker om detta har man länge inom den kristna kyrkotraditionen sett Herrens måltid som ett mysterium och att Jesus är verkligt närvarande i själva måltiden. Den som tar emot nattvarden tar emot Jesus själv sägs bl a i den katolska kyrkotraditionen och även om jag inte håller med i alla deras lärosatser tror jag att de har en viktigt poäng i detta påstående. Jag tror inte att brödet och vinet är eller förblir mer än just bröd och vin, men för den skull tror jag inte bara att det är symboler. Kraften ligger i vad de representerar. En hundralapp är inte mer än en "papperslapp" tillverkad av bomull (så är det faktiskt), men ändå representerar den ett värde och garanten är inte mindre än riksbanken själv. På samma sätt tror jag att brödet och vinet representerar och förmedlar något djupare och mer mäktigt än bara ett symbolvärde. Garanten för detta värde är ingen mindre än Gud själv och det som han förmedlar till oss genom Herrens måltid.
Även om inte min liknelse om representation helt kan förklara mysteriet som finns i Herrens måltid tror jag att det finns ännu en viktig poäng som jag vill lyfta fram. Jag tror inte att man automatiskt tar emot Jesus och alla de välsignelser som finns i mysteriet kring Herrens måltid. För att man ska kunna ha någon nytta av vad en hundralapp representerar måste man förstå dess verkliga värde och vad det får för konsekvenser. På samma sätt är det med Herrens måltid Förstår vi vad det representerar och accepterar dess konsekvenser finns det en oerhörd kraft i det, men annars är det inte mer än att äta en bit bröd och dricka lite vin. Här är det bara Gud som känner våra hjärtan och ingen kan säkert säga exakt vad som sker när en enskild individ tar emot Herrens måltid. Herrens måltid är inte automatiskt frälsande i sig, men det kan vara ett sätt att ta emot Jesus till frälsning.
När det gäller social och ekonomisk rättvisa är det också en dimension av Herrens måltid som både går att ge sådana proportioner att det bara är detta som det handlar om eller helt ignorera. Det är värt att notera att social och ekonomisk rättvisa är den kontext som Paulus skriver instiftelseorden i bibeltexten ovan. Han förebrår församlingen i Korinth för att de skämmer ut de fattiga under måltiden och gör skillnad på människor. Nu kanske inte vi har en exakt likadan situation i våra församlingar som församlingen i Korinth hade. Däremot är det lätt att vi även i våra församlingar exkluderar människor, är oförsonade med varandra och blundar för andra kristna syskons andliga såväl som praktiska behov. I urkyrkan firade man Herrens måltid i samband med en större kärleksmåltid där de som hade det bättre ställt ordnade med maten så att även de fattiga och utstötta fick äta sig mätta. Att vara en kristen på den tiden var den bästa socialförsäkring man kunde få och därför var det också väldigt noga att bara de som verkligen var seriösa och överlåtna kristna fick delta i måltiden. Kan vi idag fira Herrens måltid samtidigt som det finns elitism, oförsoning och ignorans av andra kristna syskons behov?
Till sist vill jag kommentera lite av innebörden av brödet och vinet. En sak som brödet representerar är att vi som troende på Jesus utgör en enda kropp och det är ett mysterium likväl som det är en andlig verklighet. Något som blodet vittnar om är Guds förbund med oss. Ett förbund mellan två parter på Gamla Testamentets tid innebar att allt mitt var ditt och att allt ditt var mitt. Det är det som korset handlar om. Jesus tog på sig all vår mänskliga svaghet för att vi skulle få del av hans gudomliga styrka. Jesus blev som oss för att vi skulle kunna bli som honom. Fråga mig inte hur det går till, men jag vet att människor har blivit helade i samband med Herrens måltid och att andra har blivit befriade från demoniska makter. Det är detta som vi påminner oss om varje gång vi firar nattvard; dels att vi hör samman med en massa andra kristna syskon i en enda kropp, Kristi kropp och dels att vi alla har del av samma fantastiska förbund med Gud genom det som Jesus gjorde på korset. Det är ett verkligt förbund som får verkliga konsekvenser för våra liv. Det ska bli kul att leda Herrens måltid imorgon!
"Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: "Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig."På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: "Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig." Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer." (1 Kor 11:23-26)
Det finns hur mycket som helst som man skulle kunna säga om nattvarden. I katolska kyrkan har traditionen byggt upp många läror kring det som ses som det främsta sakramentet bl a transubstationsläran som undervisar att brödet och vinet fysiskt förvandlas till Kristi kropp och blod i nattvarden dock utan att våra mänskliga sinnen kan upptäcka det. Många som inte är katoliker brukar störa sig på detta och det finns de som hävdar att detta inte är mer än en symbolhandling. Istället hävdar en del att måltiden handlar om social och ekonomisk rättvisa.
Hur man än tycker om detta har man länge inom den kristna kyrkotraditionen sett Herrens måltid som ett mysterium och att Jesus är verkligt närvarande i själva måltiden. Den som tar emot nattvarden tar emot Jesus själv sägs bl a i den katolska kyrkotraditionen och även om jag inte håller med i alla deras lärosatser tror jag att de har en viktigt poäng i detta påstående. Jag tror inte att brödet och vinet är eller förblir mer än just bröd och vin, men för den skull tror jag inte bara att det är symboler. Kraften ligger i vad de representerar. En hundralapp är inte mer än en "papperslapp" tillverkad av bomull (så är det faktiskt), men ändå representerar den ett värde och garanten är inte mindre än riksbanken själv. På samma sätt tror jag att brödet och vinet representerar och förmedlar något djupare och mer mäktigt än bara ett symbolvärde. Garanten för detta värde är ingen mindre än Gud själv och det som han förmedlar till oss genom Herrens måltid.
Även om inte min liknelse om representation helt kan förklara mysteriet som finns i Herrens måltid tror jag att det finns ännu en viktig poäng som jag vill lyfta fram. Jag tror inte att man automatiskt tar emot Jesus och alla de välsignelser som finns i mysteriet kring Herrens måltid. För att man ska kunna ha någon nytta av vad en hundralapp representerar måste man förstå dess verkliga värde och vad det får för konsekvenser. På samma sätt är det med Herrens måltid Förstår vi vad det representerar och accepterar dess konsekvenser finns det en oerhörd kraft i det, men annars är det inte mer än att äta en bit bröd och dricka lite vin. Här är det bara Gud som känner våra hjärtan och ingen kan säkert säga exakt vad som sker när en enskild individ tar emot Herrens måltid. Herrens måltid är inte automatiskt frälsande i sig, men det kan vara ett sätt att ta emot Jesus till frälsning.
När det gäller social och ekonomisk rättvisa är det också en dimension av Herrens måltid som både går att ge sådana proportioner att det bara är detta som det handlar om eller helt ignorera. Det är värt att notera att social och ekonomisk rättvisa är den kontext som Paulus skriver instiftelseorden i bibeltexten ovan. Han förebrår församlingen i Korinth för att de skämmer ut de fattiga under måltiden och gör skillnad på människor. Nu kanske inte vi har en exakt likadan situation i våra församlingar som församlingen i Korinth hade. Däremot är det lätt att vi även i våra församlingar exkluderar människor, är oförsonade med varandra och blundar för andra kristna syskons andliga såväl som praktiska behov. I urkyrkan firade man Herrens måltid i samband med en större kärleksmåltid där de som hade det bättre ställt ordnade med maten så att även de fattiga och utstötta fick äta sig mätta. Att vara en kristen på den tiden var den bästa socialförsäkring man kunde få och därför var det också väldigt noga att bara de som verkligen var seriösa och överlåtna kristna fick delta i måltiden. Kan vi idag fira Herrens måltid samtidigt som det finns elitism, oförsoning och ignorans av andra kristna syskons behov?
Till sist vill jag kommentera lite av innebörden av brödet och vinet. En sak som brödet representerar är att vi som troende på Jesus utgör en enda kropp och det är ett mysterium likväl som det är en andlig verklighet. Något som blodet vittnar om är Guds förbund med oss. Ett förbund mellan två parter på Gamla Testamentets tid innebar att allt mitt var ditt och att allt ditt var mitt. Det är det som korset handlar om. Jesus tog på sig all vår mänskliga svaghet för att vi skulle få del av hans gudomliga styrka. Jesus blev som oss för att vi skulle kunna bli som honom. Fråga mig inte hur det går till, men jag vet att människor har blivit helade i samband med Herrens måltid och att andra har blivit befriade från demoniska makter. Det är detta som vi påminner oss om varje gång vi firar nattvard; dels att vi hör samman med en massa andra kristna syskon i en enda kropp, Kristi kropp och dels att vi alla har del av samma fantastiska förbund med Gud genom det som Jesus gjorde på korset. Det är ett verkligt förbund som får verkliga konsekvenser för våra liv. Det ska bli kul att leda Herrens måltid imorgon!
torsdag 2 juli 2009
Störst, bäst och vackrast!
Det känns bra att nu slutligen få kommentera de sista verserna i bibelpassagen Fil 2:1-11 och att också kunna dra en slutgiltig slutsats utifrån hela stycket. Här följer de sista verserna i stycket:
"Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren." (Fil 2:9-11)
Stycket talar egentligen sitt tydliga språk och beskriver den direkta konsekvensen av att Jesus ödmjukade sig till att bli en människa och dö på ett kors. Några ord i det här stycket kan dock vara intressant att se närmare på. Det ord som översatts till upphöjt är det grekiska ordet huperupsoo vilket betyder att upphöja någon till den högsta positionen eller upphöja någon bortom vad som går att mäta. Ordet som översatts till namn är onoma. I antiken representerade ett namn mycket mer än vad det gör idag. Ett namn sade allt om en persons status, egenskaper och meriter. Till sist kan sägas att ordet för bekänna exomologeo handlar om något som man gör hörbart och offentligt. Ordet kan stå för prisa, hålla med om, förklara, bekänna och erkänna. Ordet verkar ha använts för två syften, dels för att prisa Gud och dels för att bekänna sin synd.
En viktig teologisk fråga utifrån dessa verser är om Jesus var Gudomlig eller om han blev det till följd av att Gud Fadern gav honom den statusen. Det svar som verkar mest troligt utifrån hela bibelstycket (Fil 2:1-11) är att han både var Gudomlig, men att han i viss mån lade åt sidan något av sin Gudomlighet då han blev människa och att Gud Fadern gav honom hans fulla Gudomliga status åter och även upphöjde honom i hans mänskliga natur.
Vad är då kontentan av hela stycket (Fil 2:1-11)? Först har vi konstaterat att vi behöver ha vår tröst i Kristus och att vi i kraft av den trösten bör vara ett med andra kristna genom den helige Ande. För det andra uppmanas vi att inte hävda oss själva eller vara stolta varken i tanke eller handling. Istället ska vi ha en ödmjuk självinsikt och använda vårt inflytande för att kunna gynna andras bästa såväl som vårt eget. För det tredje kan vi se hur Paulus motiverar vad han skrivit i föregående verser genom att citera vad som kan vara en urkristen hymn. Hymnen visar hur Jesus sätt att tänka på sig själv och andra, både i tanke och handling är ett exempel för oss. För det fjärde kan vi konstatera att det som Jesus förlorade genom att han ödmjukade sig och blev människa det fick han tillbaka med råge och en dag kommer alla medvetna varelser att ge honom det erkännande som Gud Fadern redan gett honom. Till sist kan sägas att det som vi uppmanas att göra motiveras utifrån vad Jesus redan har gjort. Hela hans liv och exempel uppmanar oss att vara ödmjuka och leva för andra. Det kommer inte att leda till att vi blir mindre oss själva och att våra intressen inskränks, utan i slutändan kommer det leda till att vi blir mer kompletta och mer rika som människor. Det här är en oerhört viktig sanning som Jesus också själv belyser då han säger:
"Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom." (Joh 12:24-26)
Ibland måste våra själviska själförverkligande planer få dö till förmån för andra människors bästa och vi måste se vår egoism som en dödsfiende och hata den som Jesus säger. Det är det enda sättet att vinna den ära och det erkännade som betyder något. För en ledare eller någon som vill "bli något" i Guds rike är denna insikt helt avgörande!
"Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren." (Fil 2:9-11)
Stycket talar egentligen sitt tydliga språk och beskriver den direkta konsekvensen av att Jesus ödmjukade sig till att bli en människa och dö på ett kors. Några ord i det här stycket kan dock vara intressant att se närmare på. Det ord som översatts till upphöjt är det grekiska ordet huperupsoo vilket betyder att upphöja någon till den högsta positionen eller upphöja någon bortom vad som går att mäta. Ordet som översatts till namn är onoma. I antiken representerade ett namn mycket mer än vad det gör idag. Ett namn sade allt om en persons status, egenskaper och meriter. Till sist kan sägas att ordet för bekänna exomologeo handlar om något som man gör hörbart och offentligt. Ordet kan stå för prisa, hålla med om, förklara, bekänna och erkänna. Ordet verkar ha använts för två syften, dels för att prisa Gud och dels för att bekänna sin synd.
En viktig teologisk fråga utifrån dessa verser är om Jesus var Gudomlig eller om han blev det till följd av att Gud Fadern gav honom den statusen. Det svar som verkar mest troligt utifrån hela bibelstycket (Fil 2:1-11) är att han både var Gudomlig, men att han i viss mån lade åt sidan något av sin Gudomlighet då han blev människa och att Gud Fadern gav honom hans fulla Gudomliga status åter och även upphöjde honom i hans mänskliga natur.
Vad är då kontentan av hela stycket (Fil 2:1-11)? Först har vi konstaterat att vi behöver ha vår tröst i Kristus och att vi i kraft av den trösten bör vara ett med andra kristna genom den helige Ande. För det andra uppmanas vi att inte hävda oss själva eller vara stolta varken i tanke eller handling. Istället ska vi ha en ödmjuk självinsikt och använda vårt inflytande för att kunna gynna andras bästa såväl som vårt eget. För det tredje kan vi se hur Paulus motiverar vad han skrivit i föregående verser genom att citera vad som kan vara en urkristen hymn. Hymnen visar hur Jesus sätt att tänka på sig själv och andra, både i tanke och handling är ett exempel för oss. För det fjärde kan vi konstatera att det som Jesus förlorade genom att han ödmjukade sig och blev människa det fick han tillbaka med råge och en dag kommer alla medvetna varelser att ge honom det erkännande som Gud Fadern redan gett honom. Till sist kan sägas att det som vi uppmanas att göra motiveras utifrån vad Jesus redan har gjort. Hela hans liv och exempel uppmanar oss att vara ödmjuka och leva för andra. Det kommer inte att leda till att vi blir mindre oss själva och att våra intressen inskränks, utan i slutändan kommer det leda till att vi blir mer kompletta och mer rika som människor. Det här är en oerhört viktig sanning som Jesus också själv belyser då han säger:
"Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom." (Joh 12:24-26)
Ibland måste våra själviska själförverkligande planer få dö till förmån för andra människors bästa och vi måste se vår egoism som en dödsfiende och hata den som Jesus säger. Det är det enda sättet att vinna den ära och det erkännade som betyder något. För en ledare eller någon som vill "bli något" i Guds rike är denna insikt helt avgörande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)