Vilken härlig helg!

För mig började helgen nu redan i torsdags då jag fick hem min älskade Theresia. Redan innan allt det här med Theresias hjärtproblem blev uppdagat hade vi bokat in oss på en konferens i Stockholm och det möjliggjorde att jag fick komma ifrån jobbet ett tag och bli uppbyggd i min ande och min själ efter allt som hänt. Vi fick övernatta hos en god vän som heter Anders (tack förresten om du läser det här).

Själva konferensen började på torsdag eftermiddag och slutade vid lördag lunch. Det var en ledarkonferens arrangerat av New Wine (från början en förenyelserörelse inom den anglikanska kyrkan i England). Det är en väldigt karismatisk rörelse och konferensen lockade pastorer och ledare från alla möjliga samfund. Det inkluderade inspirerande seminarier i Klara kyrka och spektakulära kvällsmöten i Storkyrkan i Stockholm (där även Th som vilade dagtid deltog).

Efter ett par härliga och upplyftande dagar i Stockholm var det dags för mig att bli firad i samband med min födelsedag (25 år, 25 april). Det var väldigt roligt att ha många vänner på besök nu i lördags kväll och Ths familj i söndags (min familj och släkt hade firat mig helgen innan). Ett stort tack till alla som gav mig en fin gemenskap och fina presenter!

Vad vore livet utan mirakel?

De här senaste dagarna har varit lite speciella och ganska omvälvande. Jag väcktes ur mitt halvvakna tillstånd kl 5 i fredags morse av min fru som sade att hon behövde åka till akuten för att hon inte kunde andas ordentligt. Till en början kändes allt så overkligt och just därför kunde jag distansera mig från det hela och bevara lugnet.

När vi senare på dagen fick reda på att Th hade problem med hjärtat började adrenalinet att pumpa och tankarna att snurra. När hon sedan blev inlagd började man förstå att det var på riktigt och känslan av att det var allvarligt förstärktes när hon dagen därpå blev förflyttad till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Hur håller man modet uppe i en sådan här situation när man inte helt säkert vet om Th kommer bli bättre eller sämre? Vad gör man när man inte vet hur det kommer gå för henne och vårt lilla barn? När man inte vet hur det kommer att gå med en framtida förlossning? Vad skulle jag göra om Th och/eller barnet dog?

Det är i sådana här situationer som man behöver påminna sig själv om att man är ett mirakel. Man behöver påminna sig om att vårt äktenskap är ett mirakel och att det lilla barnet i magen också är ett mirakel.

Hur kan jag säga något sådant?

Jag tror att hoppet är det sista som överger en människa. Jag tror att hoppet i sig är ett mirakel. Att människor har vågat hoppas och tro på något bättre har ibland fått de mest fantastiska konsekvenser. Tänk vad världen skulle ha sett annorlunda ut om det inte fanns människor som hoppades på någonting. Det skulle förmodligen ske färre mirakel.

Nu verkar det som om Th får komma hem från sjukhuset imorgon. Det väcker hopp, även om det finns en del kvar att hoppas på när det gäller hennes hälsa. Ett stort tack till Johanna och Tomas, Peter och Helena, Åke och Lilian m fl för vad ni gjort för Th och även för mig under den här tiden...