Nu äntligen får jag sitta ner igen och utlägga lite mer av den bibeltext som jag börjat att utlägga här för några dagar sedan (se föregående inlägg). Det här är den text som jag vill se närmare på i det här inlägget:
"Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset." (Fil 2:5-8)
Det kan vara intressant att notera att en del bibelforskare tror att Fil 2:5-11 är en urgammal kristen hymn eftersom den sticker ut från den övriga texten i form och genre. Om Paulus hade levt idag hade han kanske citerat en sång som var välkänd för sina åhörare t ex en låt från Hillsong i Australien för att understryka sitt resonemang.
Vad innebär det då till att börja med att vara till sinnes som Kristus Jesus var? Bibelöversättningen "The Message" förklarar att vi ska tänka på oss själva som Jesus tänkte på sig själv. Två nyckelord i den här meningen är phroneo och en. Phroneo är ett ord som har med sinnet att göra, hur man ser på sig själv, men det har också att göra med hur man ser på andra och att man är samstämmig med andra. En är en preposition som betyder i, men det kan också betyda bland. Alla de här betydelserna går i linje med vad som skrivits i de tidigare verserna. Utifrån ordet phroneo förstår vi att vi ska ha Jesu tankar och attityder om oss själva, andra människor och även vara samstämmiga i detta. Genom ordet en förstår vi att det här både är något som sker i oss, men även ibland oss.
Ser man på nästa mening som består av vers 6 och delar av vers 7 är det en beskrivning av Jesus som sant Gudomlig och sant mänsklig. Ett nyckelord är morphe som betyder form eller natur. Jesus beskrivs både ha samma form och natur som Gud såväl som en människa. Det finns många andra ord i grundtexten som man skulle kunna kommentera och då tänker jag på fler ord som på olika sätt stärker Jesu gudomliga natur. För att inte gräva för djupt vill jag endast kommentera ett ord till och det är ordet schema. Det står faktiskt i grundtexten att Jesus antog samma "schema" som oss människor. Ordet betyder i sin grundmening t ex livsmönster eller allt som sammanfattar en person. I grekisk filosofi stod ordet morphe för någots inre form som verkligen till fullo representerar dess inre väsen, medan schema står mer för någots yttre form som inte helt och fullt motsvarar dess inre form. Genom att Jesus antog vårt schema delade han också de svagheter och begränsningar som varit en del av vår natur sedan syndafallet. Det är det som det handlar om, att Gud valde att gå i våra skor.
Den sista meningen talar om att Jesus ödmjukade sig och blev lydig ända till döden på ett kors. Rent litterärt kan man se att texten understryker att Jesus inte bara dog, utan att han även dog på det mest skamfyllda sättet, på ett kors. Ordet för död thanatos syftar inte bara på en kroppslig död, utan på en tillvaro i helvetet till följd av synd. I sin vidaste mening innefattar ordet alla syndens konsekvenser för oss människor både i det här livet och livet efter döden. Ur ett judiskt perspektiv var korset det mest förnedrande sättet att bli avrättad på. Det är värt att komma ihåg att ödmjukhet vid den här tiden inte var en positiv egenskap utan någonting skamfyllt och kränkande. Vi kan inte förstå vad det innebär att vara sant ödmjuk om vi inte ser det genom korsets perspektiv. Jesus hade inte bara ett fint budskap, utan han var budskapet i sig själv och genom det sätt han levde. Han var kompromisslöst helt och hållet sig själv, även då han hade tömt sig på sin Gudomliga auktoritet. En av mina lärare på min pastorsutbildning har sagt att det som gör Jesus så sant Gudomlig är att han var så sant mänsklig. Det kan låta som en paradox, men jag tycker att dessa bibelverser snuddar vi just detta.
Det ska bli spännande att få kommentera de sista verserna, men jag återkommer till detta vid ett senare tillfälle...
tisdag 30 juni 2009
lördag 27 juni 2009
Tänk inte ens på det! Tänk tvärtom!
I mitt föregående inlägg började jag att titta lite närmare på Filipperbrevet med fokus på de första verserna i det andra kapitlet. Jag hade ju nämligen tänkt predika här framöver utifrån Fil 2:1-11 och i det här inlägget hade jag tänkt fokusera på detta stycke:
"Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras". (Fil 2:3-4)
Om man ser på den första meningen så är ordet som här är översatt till självupptagna eritheia som syftar på att man vill framhäva sig själv och har en rebellisk ande. Aristoteles använde det här ordet för att beskriva någon som försöker få en maktposition utifrån själviska ambitioner. Ser man på ordet för stolta så är det kenodoxia som syftar på en stolthet som har en felaktig eller tom grund. Något som är intressant att lägga märke till i meningen som helhet är att det inte har något verb, även om många översättningar väljer att översätta det på det sättet. Det innebär att meningen är ett imperativ. Vad meningen säger är inte bara att vi ska undvika att göra saker på ett självupptaget och stolt sätt, utan att vi inte ens ska tänka på ett sådant sätt. Detta är en sanning så radikal att den fick ge upphov till den första meningen i rubriken.
När vi nu har sett på den första meningen kan man direkt se att nästa mening står i direkt kontrast till den första. Ser man på grundtextens ord för ödmjuk är det tapeinophrosune som beskriver en egenskap hos en person som har en djup självinsikt om sin egen litenhet vilket är den totala motsatsen till kenodoxia i den föregående meningen som är en egenskap hos en stolt person som har en ytlig och begränsad självinsikt. Just det verb som har översatts till sätta och som i engelska översättningar är översatt till regard, consider eller esteem är ordet hegeomai och något som jag tyckte var mycket intressant är att det här ordet också kan översättas till verbet leda och regera. Om eritheia i föregående mening syftar på att ta makten över människor med själviska ambitioner handlar det här verbet i sitt sammanhang om ett sätt att leda andra och se på dem utifrån deras bästa i första hand.
En sak som Svenska Folkbibeln inte har med i sin översättning, men som exempelvis Bibel 2000 och en rad engelska översättningar har fångat upp är ordet bara (only) vilket ger följande vers:
"Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras" (Fil 2:4 Bibel 2000)
Poängen med hela versen är inte att strunta i sina egna intressen utan att ge noga akt på dem så att de inte exkluderar andras bästa. Det handlar om att ha en generös attityd som gläds med andras framgångar och som inte på ett själviskt sätt tävlar och jämför sig. Nyckelordet i versen är skopeo som betyder att noga ge akt på och fästa sin blick på. Att se på andras bästa kommer inte bara av sig själv utan kräver noggrann eftertanke och reflektion. Slutsatsen är att vi behöver arbeta med hur vi tänker och här kan vi se en stark återkoppling till de verser som jag kommenterade förra gången. Vi behöver den helige Ande för att våra tankar ska förnyas och för att våra hjärtan ska vidgas för andra människors intressen och väl. Avslutningsvis kan man säga att det är detta som den sista meningen i rubriken handlar om. Att vi med Andens hjälp kan tänka tvärtemot vad människor tänker på överlag: uteslutande sig själva.
"Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras". (Fil 2:3-4)
Om man ser på den första meningen så är ordet som här är översatt till självupptagna eritheia som syftar på att man vill framhäva sig själv och har en rebellisk ande. Aristoteles använde det här ordet för att beskriva någon som försöker få en maktposition utifrån själviska ambitioner. Ser man på ordet för stolta så är det kenodoxia som syftar på en stolthet som har en felaktig eller tom grund. Något som är intressant att lägga märke till i meningen som helhet är att det inte har något verb, även om många översättningar väljer att översätta det på det sättet. Det innebär att meningen är ett imperativ. Vad meningen säger är inte bara att vi ska undvika att göra saker på ett självupptaget och stolt sätt, utan att vi inte ens ska tänka på ett sådant sätt. Detta är en sanning så radikal att den fick ge upphov till den första meningen i rubriken.
När vi nu har sett på den första meningen kan man direkt se att nästa mening står i direkt kontrast till den första. Ser man på grundtextens ord för ödmjuk är det tapeinophrosune som beskriver en egenskap hos en person som har en djup självinsikt om sin egen litenhet vilket är den totala motsatsen till kenodoxia i den föregående meningen som är en egenskap hos en stolt person som har en ytlig och begränsad självinsikt. Just det verb som har översatts till sätta och som i engelska översättningar är översatt till regard, consider eller esteem är ordet hegeomai och något som jag tyckte var mycket intressant är att det här ordet också kan översättas till verbet leda och regera. Om eritheia i föregående mening syftar på att ta makten över människor med själviska ambitioner handlar det här verbet i sitt sammanhang om ett sätt att leda andra och se på dem utifrån deras bästa i första hand.
En sak som Svenska Folkbibeln inte har med i sin översättning, men som exempelvis Bibel 2000 och en rad engelska översättningar har fångat upp är ordet bara (only) vilket ger följande vers:
"Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras" (Fil 2:4 Bibel 2000)
Poängen med hela versen är inte att strunta i sina egna intressen utan att ge noga akt på dem så att de inte exkluderar andras bästa. Det handlar om att ha en generös attityd som gläds med andras framgångar och som inte på ett själviskt sätt tävlar och jämför sig. Nyckelordet i versen är skopeo som betyder att noga ge akt på och fästa sin blick på. Att se på andras bästa kommer inte bara av sig själv utan kräver noggrann eftertanke och reflektion. Slutsatsen är att vi behöver arbeta med hur vi tänker och här kan vi se en stark återkoppling till de verser som jag kommenterade förra gången. Vi behöver den helige Ande för att våra tankar ska förnyas och för att våra hjärtan ska vidgas för andra människors intressen och väl. Avslutningsvis kan man säga att det är detta som den sista meningen i rubriken handlar om. Att vi med Andens hjälp kan tänka tvärtemot vad människor tänker på överlag: uteslutande sig själva.
fredag 26 juni 2009
Pappaledig och bibelstuderande!
Det känns fantastiskt skönt att få vara pappaledig i sommar och speciellt nu när vädret har skärpt till sig och vi som familj har börjat återhämta oss efter några veckor av sjukdom. Har haft tid att sitta och studera Guds ord lite extra genom att kolla lite på den grekiska grundtexten och läsa olika bibelkommentarer som berör vissa bibelverser.
Jag ska snart predika i Enakyrkan och jag är sugen på att göra en riktig textpredikan och verkligen lägga ut en bibeltext istället för att ha ett "flashigt" tema som jag sedan stöder med några bibelord. Jag funderar att predika utifrån Fil 2:1-11 vilket verkligen är en kanontext. Jag har börjat kolla upp både vad som står i grundtexten och en bibelkommentar. Jag fastnade för de första verserna i stycket som säger:
"Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne." (Fil 2:1-2)
Det finns hur mycket som helst att säga om de här två verserna, men det som jag fastnade för var den bibelkommentar som tryckte på att förutsättningen för att själv kunna älska andra och visa andra barmhärtighet är att vi själva ha fått uppleva den kärleken. Hur ska vi kunna hjälpa och trösta andra om vi inte har vår tröst och hjälp hos Gud? Nu tror inte alla på Gud, men principen är densamma oavsett om man är troende eller inte: Man kan inte ge någonting som man inte har fått. Frågan som blev så viktig för mig var: Har jag min tröst hos Gud? Låter jag hans kärlek till mig bygga upp mig och stärka mig? För mig personligen har det varit väldigt konkret under de senaste veckorna när vi som familj har varit sjuka. Det är svårt för mig att älska i egen kraft om jag inte har min tröst hos Gud.
Ordet som har översatts till tröst i de flesta svenska bibelöversättningar (Svenska Folkbibeln och Bibel 2000) och som är översatt till uppmuntran (encouragement) i de flesta engelska översättningar är ordet paraklesis vilket är mycket snarlikt det grekiska ord som många gånger används för den helige Ande parakletos som kan översättas till försvarare eller hjälpare. Det är den helige Ande som förmedlar Guds kärlek och tröst till oss för att vi ska kunna förmedla den kärleken och trösten till andra människor.
Vad är det då som den trösten och kärleken ska leda till enligt Paulus? Jo, han ger en oerhört radikal utmaning genom att utmana de kristna att vara ett på alla plan enade i en ande och för ett syfte. Det grekiska ordet som beskriver andlig enhet sumpsuchos används bara här i hela Nya Testamentet och kan översättas som ett i alla begär. Ett stort problem i dagens Sverige är att vi endast vill umgås med dem som är likasinnade och det är ett stort problem även bland många kristna. Paulus säger inte att vi bara ska förena oss med kristna som är exakt likadana som oss, utan att Anden ska förena många olika människor som naturligt sett fungerar olika, tänker olika och längtar efter olika saker till att vara ett i hjärta och syfte. Det är här som Guds kärlek och uppmuntran vill ge oss generösa och barmhärtiga hjärtan som inkluderar människor till en gemenskap i den helige Ande!
Jag skulle kunna säga mycket mer, men jag tror att jag sätter punkt där för den här gången =)
Jag ska snart predika i Enakyrkan och jag är sugen på att göra en riktig textpredikan och verkligen lägga ut en bibeltext istället för att ha ett "flashigt" tema som jag sedan stöder med några bibelord. Jag funderar att predika utifrån Fil 2:1-11 vilket verkligen är en kanontext. Jag har börjat kolla upp både vad som står i grundtexten och en bibelkommentar. Jag fastnade för de första verserna i stycket som säger:
"Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne." (Fil 2:1-2)
Det finns hur mycket som helst att säga om de här två verserna, men det som jag fastnade för var den bibelkommentar som tryckte på att förutsättningen för att själv kunna älska andra och visa andra barmhärtighet är att vi själva ha fått uppleva den kärleken. Hur ska vi kunna hjälpa och trösta andra om vi inte har vår tröst och hjälp hos Gud? Nu tror inte alla på Gud, men principen är densamma oavsett om man är troende eller inte: Man kan inte ge någonting som man inte har fått. Frågan som blev så viktig för mig var: Har jag min tröst hos Gud? Låter jag hans kärlek till mig bygga upp mig och stärka mig? För mig personligen har det varit väldigt konkret under de senaste veckorna när vi som familj har varit sjuka. Det är svårt för mig att älska i egen kraft om jag inte har min tröst hos Gud.
Ordet som har översatts till tröst i de flesta svenska bibelöversättningar (Svenska Folkbibeln och Bibel 2000) och som är översatt till uppmuntran (encouragement) i de flesta engelska översättningar är ordet paraklesis vilket är mycket snarlikt det grekiska ord som många gånger används för den helige Ande parakletos som kan översättas till försvarare eller hjälpare. Det är den helige Ande som förmedlar Guds kärlek och tröst till oss för att vi ska kunna förmedla den kärleken och trösten till andra människor.
Vad är det då som den trösten och kärleken ska leda till enligt Paulus? Jo, han ger en oerhört radikal utmaning genom att utmana de kristna att vara ett på alla plan enade i en ande och för ett syfte. Det grekiska ordet som beskriver andlig enhet sumpsuchos används bara här i hela Nya Testamentet och kan översättas som ett i alla begär. Ett stort problem i dagens Sverige är att vi endast vill umgås med dem som är likasinnade och det är ett stort problem även bland många kristna. Paulus säger inte att vi bara ska förena oss med kristna som är exakt likadana som oss, utan att Anden ska förena många olika människor som naturligt sett fungerar olika, tänker olika och längtar efter olika saker till att vara ett i hjärta och syfte. Det är här som Guds kärlek och uppmuntran vill ge oss generösa och barmhärtiga hjärtan som inkluderar människor till en gemenskap i den helige Ande!
Jag skulle kunna säga mycket mer, men jag tror att jag sätter punkt där för den här gången =)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)