Vad vore livet utan mirakel?

De här senaste dagarna har varit lite speciella och ganska omvälvande. Jag väcktes ur mitt halvvakna tillstånd kl 5 i fredags morse av min fru som sade att hon behövde åka till akuten för att hon inte kunde andas ordentligt. Till en början kändes allt så overkligt och just därför kunde jag distansera mig från det hela och bevara lugnet.

När vi senare på dagen fick reda på att Th hade problem med hjärtat började adrenalinet att pumpa och tankarna att snurra. När hon sedan blev inlagd började man förstå att det var på riktigt och känslan av att det var allvarligt förstärktes när hon dagen därpå blev förflyttad till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Hur håller man modet uppe i en sådan här situation när man inte helt säkert vet om Th kommer bli bättre eller sämre? Vad gör man när man inte vet hur det kommer gå för henne och vårt lilla barn? När man inte vet hur det kommer att gå med en framtida förlossning? Vad skulle jag göra om Th och/eller barnet dog?

Det är i sådana här situationer som man behöver påminna sig själv om att man är ett mirakel. Man behöver påminna sig om att vårt äktenskap är ett mirakel och att det lilla barnet i magen också är ett mirakel.

Hur kan jag säga något sådant?

Jag tror att hoppet är det sista som överger en människa. Jag tror att hoppet i sig är ett mirakel. Att människor har vågat hoppas och tro på något bättre har ibland fått de mest fantastiska konsekvenser. Tänk vad världen skulle ha sett annorlunda ut om det inte fanns människor som hoppades på någonting. Det skulle förmodligen ske färre mirakel.

Nu verkar det som om Th får komma hem från sjukhuset imorgon. Det väcker hopp, även om det finns en del kvar att hoppas på när det gäller hennes hälsa. Ett stort tack till Johanna och Tomas, Peter och Helena, Åke och Lilian m fl för vad ni gjort för Th och även för mig under den här tiden...