Störst, bäst och vackrast!

Det känns bra att nu slutligen få kommentera de sista verserna i bibelpassagen Fil 2:1-11 och att också kunna dra en slutgiltig slutsats utifrån hela stycket. Här följer de sista verserna i stycket:

"Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren." (Fil 2:9-11)

Stycket talar egentligen sitt tydliga språk och beskriver den direkta konsekvensen av att Jesus ödmjukade sig till att bli en människa och dö på ett kors. Några ord i det här stycket kan dock vara intressant att se närmare på. Det ord som översatts till upphöjt är det grekiska ordet huperupsoo vilket betyder att upphöja någon till den högsta positionen eller upphöja någon bortom vad som går att mäta. Ordet som översatts till namn är onoma. I antiken representerade ett namn mycket mer än vad det gör idag. Ett namn sade allt om en persons status, egenskaper och meriter. Till sist kan sägas att ordet för bekänna exomologeo handlar om något som man gör hörbart och offentligt. Ordet kan stå för prisa, hålla med om, förklara, bekänna och erkänna. Ordet verkar ha använts för två syften, dels för att prisa Gud och dels för att bekänna sin synd.

En viktig teologisk fråga utifrån dessa verser är om Jesus var Gudomlig eller om han blev det till följd av att Gud Fadern gav honom den statusen. Det svar som verkar mest troligt utifrån hela bibelstycket (Fil 2:1-11) är att han både var Gudomlig, men att han i viss mån lade åt sidan något av sin Gudomlighet då han blev människa och att Gud Fadern gav honom hans fulla Gudomliga status åter och även upphöjde honom i hans mänskliga natur.

Vad är då kontentan av hela stycket (Fil 2:1-11)? Först har vi konstaterat att vi behöver ha vår tröst i Kristus och att vi i kraft av den trösten bör vara ett med andra kristna genom den helige Ande. För det andra uppmanas vi att inte hävda oss själva eller vara stolta varken i tanke eller handling. Istället ska vi ha en ödmjuk självinsikt och använda vårt inflytande för att kunna gynna andras bästa såväl som vårt eget. För det tredje kan vi se hur Paulus motiverar vad han skrivit i föregående verser genom att citera vad som kan vara en urkristen hymn. Hymnen visar hur Jesus sätt att tänka på sig själv och andra, både i tanke och handling är ett exempel för oss. För det fjärde kan vi konstatera att det som Jesus förlorade genom att han ödmjukade sig och blev människa det fick han tillbaka med råge och en dag kommer alla medvetna varelser att ge honom det erkännande som Gud Fadern redan gett honom. Till sist kan sägas att det som vi uppmanas att göra motiveras utifrån vad Jesus redan har gjort. Hela hans liv och exempel uppmanar oss att vara ödmjuka och leva för andra. Det kommer inte att leda till att vi blir mindre oss själva och att våra intressen inskränks, utan i slutändan kommer det leda till att vi blir mer kompletta och mer rika som människor. Det här är en oerhört viktig sanning som Jesus också själv belyser då han säger:

"Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom." (Joh 12:24-26)

Ibland måste våra själviska själförverkligande planer få dö till förmån för andra människors bästa och vi måste se vår egoism som en dödsfiende och hata den som Jesus säger. Det är det enda sättet att vinna den ära och det erkännade som betyder något. För en ledare eller någon som vill "bli något" i Guds rike är denna insikt helt avgörande!