Som de allra flesta känner till går jag just nu en pastorsutbildning och förhoppningsvis kommer det mynna ut i att jag ganska snart arbetar som pastor på ett eller annat sätt. Därför är det intressant att reflektera över hur en kristen ledare ska vara och inte vara. Paulus skriver om det till sin medarbetare Titus:
"Församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig, gudfruktig och behärskad". (Tit 1:7-8)
För det första kan det vara bra att fastställa hur en kristen ledare inte ska bete sig. Vid en närmare titt på grundtexten står det att han/hon inte ska vara arrogant eller fräck, inte lättirriterad eller ha ett häftigt temperament, inte missbruka alkohol, inte vara våldsam eller grälsjuk och inte vara girig eller pengakär. Det här målar en bild av en person som inte kan kontrollera sig själv och någon vars dagsform är helt beroende av yttre omständigheter. Paulus går så långt att han menar att en kristen ledare är en förvaltare och en representant för Gud själv. Därför menar han att ledaren måste återspegla något av Guds egen karaktär. Enligt den kristna Gudsbilden förändras inte Gud. Han är inte nyckfull eller opålitlig. Han är alltid god och trofast. Det är bevisat att när en kristen ledare gör något som är moraliskt klandervärt finns det stor risk att efterföljarnas Gudsbild skadas. Bara en sådan sak som att bli arrogant bemött kan vara skillnaden mellan att få en sund eller skev Gudsbild. Jag tror att Islams stora problem är profeten Mohammed. När man läser om honom får man intrycket av en instabil person och en makthungrig sexmissbrukare. Det har tyvärr påverkat hela Islams Gudsbild som kan sammanfattas i uttrycket inshalla, om Gud vill. Allah framstår som en nyckfull Gud som ena stunden är barmhärtig och i andra stunden ond.
Hur ska då en kristen ledare vara? Enligt ovanstående text ska han/hon vara generös och gästfri, älska det som är gott, ha ett sunt sinne och kunna kontrollera sig själv, vara rättvis, leva helgat och till sist vara stabil och självbehärskad. Det här målar en bild av en person som går att lita på, någon som ställer upp i alla väder och ett exempel värt att följa. Jag är inte av den åsikten att en kristen ledare måste vara perfekt för då är ju ingen kvalificerad. Däremot tror jag att något av Guds egen karaktär måste skina igenom en människas liv om denne ska vara en andlig ledare och vägleda andra. Jag tror att kristendomens stora styrka är att Jesus Kristus. Evangeliernas bild av Jesus är en person som är ett i ord och handling. Någon som inte ändrar sig och vars exempel är värt att följa. Det ger en sund Gudsbild.
onsdag 19 augusti 2009
söndag 9 augusti 2009
Mitt största problem: mig själv!
Någon lär ha sagt något i stil med: "Om jag skulle sparka den person i baken som har orsakat mig mest problem i livet skulle jag inte kunna sitta på en vecka". Är det något som jag har märkt att man behöver jobba med här i livet så är det en själv. Inte för att jag tror på en sjuklig självcentrering, men både sunt förnuft och Guds Ord säger att det är bra att kritiskt rannsaka sig lite nu och då. Alla behöver nåd och förlåtelse, men när man avskaffar begrepp som rätt, fel och synd finns det inte längre något att jobba på.
Jag har skrivit om kärlek, tacksamhet och osjälviskhet i tidigare inlägg och det är fantastiskt, men det är ännu mer fantastiskt när man lever ut det i verkligheten. Här har i alla fall jag en hel del kvar att jobba på. Det är så bra att jag är gift och har barn för då blir det många gånger uppenbart att jag är ganska kärlekslös, otacksam och självisk.
Jag hörde Göran Skytte tala här om veckan. Han berättade att en av de upptäckter han gjorde då han blev kristen var Bibelns syn på synd. Enligt honom handlade Bibeln ganska lite om synder som ganska få människor begår som mord och sexuella övergrepp på barn. Istället stod det ganska mycket om synder som alla människor har problem med varje dag t ex själviskhet, högmod, intriger, skvaller, ilska etc. Det låter ju som vilken familj, vilket kontor eller vilken nyhetsredaktion som helst konstaterade han.
Många svenskar skulle bli provocerade om man kallade dem för syndare eftersom man överlag tycker att man inte är värre än någon annan. Det har man oftast helt rätt i. De flesta människor är inte så dåliga ifall man jämför med andra, utan rätt så hyggliga och sympatiska. Om man däremot ser på sig själv i relation till Gud som är fullkomligt helig och god är bilden en helt annan. Inför Gud är alla syndare.
Målet med kristen tro är inte att bli bättre än någon annan, utan det stora målet är att bli mer som Jesus. När man vill framstå som bättre än andra människor handlar det om att tävla med andra och framstå i ett så gott ljus som möjligt. I en sådan kontext blir talet om rätt och fel, himmel och helvete otroligt arrogant och elitistiskt. Har man däremot en längtan att bli mer som Jesus kommer man ofta bli medveten om de sidor i ens liv som inte är särskilt lika Honom. Jesus korsfästes tillsammans med två kriminella:
"En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!" Men den andre tillrättavisade honom och sade: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike." Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset". (Luk 23:39-43)
När den ene brottslingen tillrättavisade den andre var det med en djup medvetenhet om sin egen synd. Jag kan många gånger identifiera mig med honom. Många gånger känner jag mig inte värdig att få förknippas med Jesus och vet att jag är en syndare i behov av Hans nåd. Hans nåd är på något sätt förutsättningen för att jag ska kunna jobba med mig själv:
"Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. " (Tit 2:11-12)
Nåden är ingen undanflykt från att arbeta på mig själv, utan är tvärtom det som motiverar mig att försöka bli mer som Jesus.
Jag har skrivit om kärlek, tacksamhet och osjälviskhet i tidigare inlägg och det är fantastiskt, men det är ännu mer fantastiskt när man lever ut det i verkligheten. Här har i alla fall jag en hel del kvar att jobba på. Det är så bra att jag är gift och har barn för då blir det många gånger uppenbart att jag är ganska kärlekslös, otacksam och självisk.
Jag hörde Göran Skytte tala här om veckan. Han berättade att en av de upptäckter han gjorde då han blev kristen var Bibelns syn på synd. Enligt honom handlade Bibeln ganska lite om synder som ganska få människor begår som mord och sexuella övergrepp på barn. Istället stod det ganska mycket om synder som alla människor har problem med varje dag t ex själviskhet, högmod, intriger, skvaller, ilska etc. Det låter ju som vilken familj, vilket kontor eller vilken nyhetsredaktion som helst konstaterade han.
Många svenskar skulle bli provocerade om man kallade dem för syndare eftersom man överlag tycker att man inte är värre än någon annan. Det har man oftast helt rätt i. De flesta människor är inte så dåliga ifall man jämför med andra, utan rätt så hyggliga och sympatiska. Om man däremot ser på sig själv i relation till Gud som är fullkomligt helig och god är bilden en helt annan. Inför Gud är alla syndare.
Målet med kristen tro är inte att bli bättre än någon annan, utan det stora målet är att bli mer som Jesus. När man vill framstå som bättre än andra människor handlar det om att tävla med andra och framstå i ett så gott ljus som möjligt. I en sådan kontext blir talet om rätt och fel, himmel och helvete otroligt arrogant och elitistiskt. Har man däremot en längtan att bli mer som Jesus kommer man ofta bli medveten om de sidor i ens liv som inte är särskilt lika Honom. Jesus korsfästes tillsammans med två kriminella:
"En av brottslingarna som var upphängda där skymfade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss!" Men den andre tillrättavisade honom och sade: "Fruktar inte heller du Gud, du som är under samma dom? Vår dom är rättvis. Vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig, när du kommer till ditt rike." Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset". (Luk 23:39-43)
När den ene brottslingen tillrättavisade den andre var det med en djup medvetenhet om sin egen synd. Jag kan många gånger identifiera mig med honom. Många gånger känner jag mig inte värdig att få förknippas med Jesus och vet att jag är en syndare i behov av Hans nåd. Hans nåd är på något sätt förutsättningen för att jag ska kunna jobba med mig själv:
"Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. " (Tit 2:11-12)
Nåden är ingen undanflykt från att arbeta på mig själv, utan är tvärtom det som motiverar mig att försöka bli mer som Jesus.
lördag 1 augusti 2009
Vill du bli beundrad eller vill du bli älskad?
Jag tror att alla människor behöver uppmuntran. Man behöver få känna sig betydelsefull och att man gör nytta. Att veta att man fungerar på det här sättet gör det enklare att söka uppmuntran och bekräftelse på rätt ställe. Innerst inne vill vi ju bli älskade som dem vi är trots alla våra fel och brister. Jag är en sällskapssjuk person d v s jag får mycket själslig kraft och energi när jag får umgås med andra människor. Det innebär att jag börjar klättra på väggarna om jag inte får komma ut och träffa folk lite nu och då. Jag vet att jag behöver mycket uppmuntran och därför är min ambition att också försöka uppmuntra andra.
I Matt 7:12 säger Jesus: "Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna."
När Jesus säger att den här meningen sammanfattar lagen och profeterna, så menar han att det sammanfattar alla skrifter som betraktades som heliga på hans tid. Hans resonemang var inte nytt i den antika världen, utan liknande tanke återfinns t ex i det gammeltestamentliga "öga för öga, tand för tand". Själva poängen var att man inte skulle göra något mot någon annan som man själv inte ville bli utsatt för. Det som är unikt med Jesus är att han vänder på hela resonemanget och uppmanar oss att göra mot andra som vi själva skulle vilja att andra gjorde mot oss. Det förstnämnda är passivt medan det sistnämnda är aktivt.
Som jag sade i början längtar vi alla efter att bli uppskattade och beundrade. Det kan ibland bli ett jagande efter vind. Många kända personer är oerhört beundrade och deras image strålar av stjärnglans. Ändå är många av dem ganska ensamma och få personer känner dem verkligen. Alla människor längtar innerst inne efter att bli älskade för dem som de är och det kan man bara bli av en person som står nära. En person som inte bara beundrar en polerad fasad, utan någon som ser precis hur man är i med och motgång, men ändå väljer att älska.
Så många gemenskaper och då talar jag även om kyrkan kan lätt bli en klubb för inbördes beundran där man artigt dunkar varandra i ryggen, men inte visar sina svagheter och problem för andra. Det är så typiskt det svenska samhället. Man vill förverkliga sig själv, uppnå en viss status och bli beundrad. Man vill gärna att grannen ska beundra ens nya bil eller platt-TV, men man är ändå ganska isolerad och ensam.
Hur relaterar det här till den gyllene regeln att älska andra som sig själv? Jag är inte perfekt när det gäller att uppmuntra människor, men jag har ändå en uppriktig längtan efter att älska andra människor som de är. Hur är det möjligt? Jo, genom att jag vågar vara genomskinlig och låta andra människor se vem jag är. Genom att vara mig själv och genom att ärligt vilja se till andra människors bästa kan jag hjälpa både mig själv och andra att bli uppmuntrade. Uppmuntran är inte samma sak som smicker och beundran är inte samma sak som kärlek. Som jag har sagt i ett tidigare inlägg innebär kärlek att man vågar säga som det är, i uppriktig omsorg om någon annans bästa. Jag har bestämt mig för att jag inte i första hand vill bli beundrad och ha en image som inte går att kritisera. Istället vill jag bli älskad för den jag är och att människor vågar säga till mig som det är. Jag vill behandla andra människor på samma sätt.
Frågorna vi behöver ställa oss är:
Vill vi i första hand bli beundrade eller vill vi i första hand bli bli älskade som vi är? Är vi redo att låta svaret på den frågan påverka hur vi agerar gentemot andra människor?
I Matt 7:12 säger Jesus: "Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna."
När Jesus säger att den här meningen sammanfattar lagen och profeterna, så menar han att det sammanfattar alla skrifter som betraktades som heliga på hans tid. Hans resonemang var inte nytt i den antika världen, utan liknande tanke återfinns t ex i det gammeltestamentliga "öga för öga, tand för tand". Själva poängen var att man inte skulle göra något mot någon annan som man själv inte ville bli utsatt för. Det som är unikt med Jesus är att han vänder på hela resonemanget och uppmanar oss att göra mot andra som vi själva skulle vilja att andra gjorde mot oss. Det förstnämnda är passivt medan det sistnämnda är aktivt.
Som jag sade i början längtar vi alla efter att bli uppskattade och beundrade. Det kan ibland bli ett jagande efter vind. Många kända personer är oerhört beundrade och deras image strålar av stjärnglans. Ändå är många av dem ganska ensamma och få personer känner dem verkligen. Alla människor längtar innerst inne efter att bli älskade för dem som de är och det kan man bara bli av en person som står nära. En person som inte bara beundrar en polerad fasad, utan någon som ser precis hur man är i med och motgång, men ändå väljer att älska.
Så många gemenskaper och då talar jag även om kyrkan kan lätt bli en klubb för inbördes beundran där man artigt dunkar varandra i ryggen, men inte visar sina svagheter och problem för andra. Det är så typiskt det svenska samhället. Man vill förverkliga sig själv, uppnå en viss status och bli beundrad. Man vill gärna att grannen ska beundra ens nya bil eller platt-TV, men man är ändå ganska isolerad och ensam.
Hur relaterar det här till den gyllene regeln att älska andra som sig själv? Jag är inte perfekt när det gäller att uppmuntra människor, men jag har ändå en uppriktig längtan efter att älska andra människor som de är. Hur är det möjligt? Jo, genom att jag vågar vara genomskinlig och låta andra människor se vem jag är. Genom att vara mig själv och genom att ärligt vilja se till andra människors bästa kan jag hjälpa både mig själv och andra att bli uppmuntrade. Uppmuntran är inte samma sak som smicker och beundran är inte samma sak som kärlek. Som jag har sagt i ett tidigare inlägg innebär kärlek att man vågar säga som det är, i uppriktig omsorg om någon annans bästa. Jag har bestämt mig för att jag inte i första hand vill bli beundrad och ha en image som inte går att kritisera. Istället vill jag bli älskad för den jag är och att människor vågar säga till mig som det är. Jag vill behandla andra människor på samma sätt.
Frågorna vi behöver ställa oss är:
Vill vi i första hand bli beundrade eller vill vi i första hand bli bli älskade som vi är? Är vi redo att låta svaret på den frågan påverka hur vi agerar gentemot andra människor?
fredag 24 juli 2009
Att vara tacksam
Många gånger önskar många av oss att vi hade det bättre. Att vi hade lite mer tid, pengar, ork och möjligheter. Vi önskar ibland att vi var lite yngre, smartare, vackrare eller lyckligare. Den här jakten på lycka och tillfredsställelse kan pågå i år efter år, men för de flesta av oss händer det något som får oss att stanna upp. Kanske en tid av sjukdom, en trafikolycka eller tider av ekonomiska svårigheter. Lättnaden som man känner när man äntligen är frisk, har klarat sig oskadd i en olycka eller då man äntligen är skuldfri kan bäst beskrivas i ordet tacksamhet.
Tacksamhet är något mycket större än bara några enkla artighetsfraser, utan det beskriver något av en personlig hållning eller livstil. Jag tror att tacksamhet är en attityd som drar till sig Guds favör och välsignelse. Ett tydligt exempel från evangelierna är då Jesus utifrån lite mat på ett mirakulöst sätt förser stora skaror människor med mat. Innan maten delas ut och miraklet sker så tackar Jesus alltid Gud Fadern. På samma sätt tackar Jesus Gud Fadern då Han instiftar nattvarden eller Herrens måltid. Ett annat namn för detta är eukaristin eller tacksägelsen och det syftar på den bön av tacksägelse som bes i samband med Herrens måltid. Tacksamheten över vad Jesus har gjort på korset och att vi som tror på honom är en del av samma kropp, är något väldigt centralt i den kristna tron.
Jag är så tacksam över min fru och min lilla dotter. Jag är tacksam över att få bo i Enköping och vara verksam i Enakyrkan. Det finns så mycket som jag är glad och tacksam över. Visst önskar jag ibland att vissa saker vore annorlunda, men att vara nöjd med det jag har är en skatt. Det finns så många människor som skulle göra vad som helst för att byta livssituation med mig. Den tanken fyller mig med en oerhörd tacksamhet, men samtidigt också med medlidande för de som har en sämre livssituation. För mig är inte tacksamhet detsamma som att blunda för problem eller att bevara saker som de är. Det är mer något som hjälper mig att hålla motivationen uppe och sträcka mig längre.
Tacksamhet är något som är intimt förknippat med ordet nåd. Nåd är att få något som man egentligen inte förtjänar eller kan ta för givet, ur en positiv synvinkel. Vi lever i ett samhälle som tar så mycket för givet och om något inte fungerar så klagar vi ofta. Tacksamhet över att vi fått så mycket som vi egentligen inte förtjänar eller kan ta för givet skapar generositet. En sund generositet är ett uttryck för tacksamhet.
Till sist tror jag att tacksamhet skapar frid och harmoni på insidan. Så här står det i Fil 4:6-7:
"Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus"
När det sägs att Guds frid övergår allt förstånd menas det i den grekiska grundtexten att det är det högsta tillstånd av frid som vi kan uppleva som människor. Att vara lycklig är inte att ha de bästa möjliga förutsättningarna, utan att kunna vara helt tillfredställd med vad man har.
Tacksamhet är något mycket större än bara några enkla artighetsfraser, utan det beskriver något av en personlig hållning eller livstil. Jag tror att tacksamhet är en attityd som drar till sig Guds favör och välsignelse. Ett tydligt exempel från evangelierna är då Jesus utifrån lite mat på ett mirakulöst sätt förser stora skaror människor med mat. Innan maten delas ut och miraklet sker så tackar Jesus alltid Gud Fadern. På samma sätt tackar Jesus Gud Fadern då Han instiftar nattvarden eller Herrens måltid. Ett annat namn för detta är eukaristin eller tacksägelsen och det syftar på den bön av tacksägelse som bes i samband med Herrens måltid. Tacksamheten över vad Jesus har gjort på korset och att vi som tror på honom är en del av samma kropp, är något väldigt centralt i den kristna tron.
Jag är så tacksam över min fru och min lilla dotter. Jag är tacksam över att få bo i Enköping och vara verksam i Enakyrkan. Det finns så mycket som jag är glad och tacksam över. Visst önskar jag ibland att vissa saker vore annorlunda, men att vara nöjd med det jag har är en skatt. Det finns så många människor som skulle göra vad som helst för att byta livssituation med mig. Den tanken fyller mig med en oerhörd tacksamhet, men samtidigt också med medlidande för de som har en sämre livssituation. För mig är inte tacksamhet detsamma som att blunda för problem eller att bevara saker som de är. Det är mer något som hjälper mig att hålla motivationen uppe och sträcka mig längre.
Tacksamhet är något som är intimt förknippat med ordet nåd. Nåd är att få något som man egentligen inte förtjänar eller kan ta för givet, ur en positiv synvinkel. Vi lever i ett samhälle som tar så mycket för givet och om något inte fungerar så klagar vi ofta. Tacksamhet över att vi fått så mycket som vi egentligen inte förtjänar eller kan ta för givet skapar generositet. En sund generositet är ett uttryck för tacksamhet.
Till sist tror jag att tacksamhet skapar frid och harmoni på insidan. Så här står det i Fil 4:6-7:
"Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus"
När det sägs att Guds frid övergår allt förstånd menas det i den grekiska grundtexten att det är det högsta tillstånd av frid som vi kan uppleva som människor. Att vara lycklig är inte att ha de bästa möjliga förutsättningarna, utan att kunna vara helt tillfredställd med vad man har.
söndag 19 juli 2009
Sann kärlek
En av de viktigaste sakerna i en familj eller en församling är kärlek. En bra definition på kärlek är att aktivt söka någon annans bästa i vad man tänker, säger och gör. Ett exempel på detta som jag och min fru försöker tillämpa är att aldrig säga något om en person som får denne att framstå i ett sämre ljus, även om man säger något som är helt sant. Det är en tuff målsättning, men den är värd att eftersträvas. Ett annat exempel på kärlek är uppriktig tillrättavisning och förlåtelse. Det är inte alltid populärt att tillrättavisa en annan person och det är inte heller alltid lätt att göra det på ett bra sätt. Ibland måste vi våga säga som det är, men alltid med den andres bästa för ögonen. Här är en fantastisk bibeltext som talar om just detta:
"Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?"Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.. (Matt 18:15-22)
Jag har valt att kursivera vers 18-20 här för att det är vanligt att man rycker dessa verser ur sitt sammanhang när man ska uppmuntra varandra till bön, men om man läser hela texten får de här verserna ett helt nytt ljus. På Jesu tid var det rabbinernas uppgift att lösa (tillåta) och binda (förbjuda) människor utifrån tillämpningen av Mose lag. I det här bibelordet lägger inte Jesus det ansvaret på en enskild person utan på en större gemenskap. När det sägs att vi kan be för vad som helst och få det är det främst inom ramen att lösa och binda en annan person. Det finns fyra viktiga sanningar som den här texten förmedlar och det är:
1. Förmaning behöver ske i kärlek d v s man har andras bästa för ögonen.
2. Förmaning är allas ansvar och inget som kan hänvisas till endast en person. Det är viktigt att flera personer finns med i processen, för vi är inte alltid ofelbara när vi förmanar.
3. Förmaning kräver bön och eftertanke för att Guds handlande ska finnas i processen för även flera personer kan ta miste i en specifik situation.
4. Till sist behöver målet för sann förmaning vara försoning och upprättelse av alla parter.
Jag tror att sund och kärleksfull förmaning får en gemenskap att växa och fördjupas. Ibland stöts människor bort till följd av osund tillrättavisning och ibland gör människor stor skada i en gemenskap för att ingen vågar tillrättavisa dem. Tillrättavisning kommer alltid att behövas för att relationer ska kunna fungera. Sker det i kärlek, bön, försoning och i samråd med andra då det behövs tror jag att man kommer väldigt långt. Vi kan inte mogna om inte andra personer fostrar och vägleder oss. Den som hävdar att bara Gud kan tillrättavisa honom eller henne har inte förstått att Han har gett det mandatet också till människor.
Om vi nu ändå vill betona kraften i när två eller tre förenar sig i bön får vi inte glömma bort att bön inte är effektiv om inte praktiken av att lösa, binda och förlåta fungerar som det ska i den gemenskapen eller sammanhanget. Bön är ingen teknik utan en livstil som uttrycks i våra relationer till andra människor såväl som ord till Gud.
"Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. Då gick Petrus fram och frågade Jesus: "Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?"Jesus sade till honom: Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.. (Matt 18:15-22)
Jag har valt att kursivera vers 18-20 här för att det är vanligt att man rycker dessa verser ur sitt sammanhang när man ska uppmuntra varandra till bön, men om man läser hela texten får de här verserna ett helt nytt ljus. På Jesu tid var det rabbinernas uppgift att lösa (tillåta) och binda (förbjuda) människor utifrån tillämpningen av Mose lag. I det här bibelordet lägger inte Jesus det ansvaret på en enskild person utan på en större gemenskap. När det sägs att vi kan be för vad som helst och få det är det främst inom ramen att lösa och binda en annan person. Det finns fyra viktiga sanningar som den här texten förmedlar och det är:
1. Förmaning behöver ske i kärlek d v s man har andras bästa för ögonen.
2. Förmaning är allas ansvar och inget som kan hänvisas till endast en person. Det är viktigt att flera personer finns med i processen, för vi är inte alltid ofelbara när vi förmanar.
3. Förmaning kräver bön och eftertanke för att Guds handlande ska finnas i processen för även flera personer kan ta miste i en specifik situation.
4. Till sist behöver målet för sann förmaning vara försoning och upprättelse av alla parter.
Jag tror att sund och kärleksfull förmaning får en gemenskap att växa och fördjupas. Ibland stöts människor bort till följd av osund tillrättavisning och ibland gör människor stor skada i en gemenskap för att ingen vågar tillrättavisa dem. Tillrättavisning kommer alltid att behövas för att relationer ska kunna fungera. Sker det i kärlek, bön, försoning och i samråd med andra då det behövs tror jag att man kommer väldigt långt. Vi kan inte mogna om inte andra personer fostrar och vägleder oss. Den som hävdar att bara Gud kan tillrättavisa honom eller henne har inte förstått att Han har gett det mandatet också till människor.
Om vi nu ändå vill betona kraften i när två eller tre förenar sig i bön får vi inte glömma bort att bön inte är effektiv om inte praktiken av att lösa, binda och förlåta fungerar som det ska i den gemenskapen eller sammanhanget. Bön är ingen teknik utan en livstil som uttrycks i våra relationer till andra människor såväl som ord till Gud.
fredag 17 juli 2009
Kampen för att inte förlora sig själv!
What good would it do to get everything you want and lose you, the real you? (Mark 8:36, Luk 9:25 MSG)
What kind of deal is it to get everything you want but lose yourself? What could you ever trade your soul for? Mat 16:26 MSG)
Ni har säkert hört den förr; vad hjälper det om en människa vinner hela världen, men förlorar sin själ? Tittar man på i vilket sammanhang som Jesus säger de här orden är de synoptiska evangelierna (Matt, Mark Luk) samstämmiga. Jesus förklarar att konsekvensen av att följa honom är att vi förlorar det som vi anser vara viktigt för vårt självförverkligande för att vinna det som är verkligt viktigt, vårt sanna jag. I samtliga evangelier där texten är omnämnd står den i samband med Petrus bekännelse av Jesu sanna identitet och Jesu egen förutsägelse av sin död och uppståndelse. Förståelsen av vem Jesus verkligen är gör att ingen kan vara neutral. Antingen följer man honom eller förkastar honom. Att acceptera Jesu identitet som Herre, Gud, Skapare och Frälsare är ett upprättande av vår egen identitet: vårt sanna jag. Man kan leva ett bra liv, men det går aldrig att förstå sitt sanna syfte om man inte vill förstå sitt liv genom sin Skapares ögon. Det går inte heller att förstå hur en bristfällig människa kan bli räddad eller Gudomliggjord om man inte kan se sitt liv ur perspektivet av Jesu död och uppståndelse. Jesus blev som oss för att vi skulle kunna bli som Honom.
Det ord som översätts till förlora är ordet zemioo och det kan både betyda att skada, men också att lida förlust. I Matt och Mark betonas att man skadar eller förlorar sin själ, medan Luk förklarar att man skadar sig själv. Ordet som översatts till själ är grekiskans psyche vilket betyder själ, men kan också betyda liv. Hur man än vrider och vänder på begreppen är det ändå samma budskap som man förmedlar. När man ser på andra ställen i Nya Testamentet där ordet zemioo används är det slående hur det används på samma sätt. I 1 Kor 3:14 talas det om att ett livsverk kan gå förlorat om det inte byggs som Gud vill. 2 Kor 7:9 betonar att sorg eller smärta till följd av Guds tillrättavisning gör att man inte förlorar det som betyder mest. Fil 3:8 är Paulus uttryck att han räknar alla sina yttre meriter som en förlust i jämförelse med det som han hade funnit i Jesus Kristus.
För mig personligen är de här insikterna väldigt betydelsefulla. I mitt liv, speciellt under tonårstiden har jag ofta känt mig ensam. De enda gånger jag kände mig betydelsefull var då jag gjorde något i kyrkan. Jag fick ofta beröm av mina föräldrar och äldre ledare för mitt engagemang. Givetvis gjorde jag mycket främst för att jag älskade Gud, men på något sätt blev det också en trygghet och fast punkt i mitt liv. Allt eftersom åren gick längtade jag mer och mer efter en fru. I samband med att jag flyttade hemifrån träffade jag kvinnan i mitt liv. Att välja henne ledde i slutändan till att jag på ett sätt var tvungen att förlora min församling och mina föräldrar. Många som tidigare hade berömt mig och uppskattat mig var inte helt nöjda med mitt val. Trots all den ömhet och bekräftelse som jag fick av min blivande fru fanns nu ett gapande hål i min själ. Det var en oerhörd smärtsam process, men jag vet att den var nödvändig och sanktionerad av Gud för att jag inte skulle förlora mig själv. Istället har jag fått en hjälp att finna mig själv. Jag hade kunnat säga nej till förändring och valt att leva hos mina föräldrar och vara del av samma församling livet ut, men det hade förmodligen varit skadligt. Mina föräldrar som på ett sätt förlorade mig har nu istället fått en svärdotter och ett litet barnbarn. Relationen till mina föräldrar känns bättre och mer avslappnad än någonsin. Församlingen som jag lämnade växer, frodas och utvecklas alldeles utmärkt utan mig. Kanske var det nödvändigt att jag lämnade så att andra fick komma och ta nya friska tag? Jag fortsätter att kämpa för att följa Jesus för att han ska bli ärad och för att jag inte ska förlora mig själv. Det är en kamp, men det är en kamp värd att kämpa!
What kind of deal is it to get everything you want but lose yourself? What could you ever trade your soul for? Mat 16:26 MSG)
Ni har säkert hört den förr; vad hjälper det om en människa vinner hela världen, men förlorar sin själ? Tittar man på i vilket sammanhang som Jesus säger de här orden är de synoptiska evangelierna (Matt, Mark Luk) samstämmiga. Jesus förklarar att konsekvensen av att följa honom är att vi förlorar det som vi anser vara viktigt för vårt självförverkligande för att vinna det som är verkligt viktigt, vårt sanna jag. I samtliga evangelier där texten är omnämnd står den i samband med Petrus bekännelse av Jesu sanna identitet och Jesu egen förutsägelse av sin död och uppståndelse. Förståelsen av vem Jesus verkligen är gör att ingen kan vara neutral. Antingen följer man honom eller förkastar honom. Att acceptera Jesu identitet som Herre, Gud, Skapare och Frälsare är ett upprättande av vår egen identitet: vårt sanna jag. Man kan leva ett bra liv, men det går aldrig att förstå sitt sanna syfte om man inte vill förstå sitt liv genom sin Skapares ögon. Det går inte heller att förstå hur en bristfällig människa kan bli räddad eller Gudomliggjord om man inte kan se sitt liv ur perspektivet av Jesu död och uppståndelse. Jesus blev som oss för att vi skulle kunna bli som Honom.
Det ord som översätts till förlora är ordet zemioo och det kan både betyda att skada, men också att lida förlust. I Matt och Mark betonas att man skadar eller förlorar sin själ, medan Luk förklarar att man skadar sig själv. Ordet som översatts till själ är grekiskans psyche vilket betyder själ, men kan också betyda liv. Hur man än vrider och vänder på begreppen är det ändå samma budskap som man förmedlar. När man ser på andra ställen i Nya Testamentet där ordet zemioo används är det slående hur det används på samma sätt. I 1 Kor 3:14 talas det om att ett livsverk kan gå förlorat om det inte byggs som Gud vill. 2 Kor 7:9 betonar att sorg eller smärta till följd av Guds tillrättavisning gör att man inte förlorar det som betyder mest. Fil 3:8 är Paulus uttryck att han räknar alla sina yttre meriter som en förlust i jämförelse med det som han hade funnit i Jesus Kristus.
För mig personligen är de här insikterna väldigt betydelsefulla. I mitt liv, speciellt under tonårstiden har jag ofta känt mig ensam. De enda gånger jag kände mig betydelsefull var då jag gjorde något i kyrkan. Jag fick ofta beröm av mina föräldrar och äldre ledare för mitt engagemang. Givetvis gjorde jag mycket främst för att jag älskade Gud, men på något sätt blev det också en trygghet och fast punkt i mitt liv. Allt eftersom åren gick längtade jag mer och mer efter en fru. I samband med att jag flyttade hemifrån träffade jag kvinnan i mitt liv. Att välja henne ledde i slutändan till att jag på ett sätt var tvungen att förlora min församling och mina föräldrar. Många som tidigare hade berömt mig och uppskattat mig var inte helt nöjda med mitt val. Trots all den ömhet och bekräftelse som jag fick av min blivande fru fanns nu ett gapande hål i min själ. Det var en oerhörd smärtsam process, men jag vet att den var nödvändig och sanktionerad av Gud för att jag inte skulle förlora mig själv. Istället har jag fått en hjälp att finna mig själv. Jag hade kunnat säga nej till förändring och valt att leva hos mina föräldrar och vara del av samma församling livet ut, men det hade förmodligen varit skadligt. Mina föräldrar som på ett sätt förlorade mig har nu istället fått en svärdotter och ett litet barnbarn. Relationen till mina föräldrar känns bättre och mer avslappnad än någonsin. Församlingen som jag lämnade växer, frodas och utvecklas alldeles utmärkt utan mig. Kanske var det nödvändigt att jag lämnade så att andra fick komma och ta nya friska tag? Jag fortsätter att kämpa för att följa Jesus för att han ska bli ärad och för att jag inte ska förlora mig själv. Det är en kamp, men det är en kamp värd att kämpa!
söndag 12 juli 2009
När Gud ger oss en spark i baken!
Idag har jag predikat i Enakyrkan och för er som följer den här bloggen så vet ni att predikan finns sammanfattad i fyra tidigare inlägg. Jag måste säga att jag tycker att det gick bra. Det är kul att få predika när man har arbetat noga med att förbereda sig. Enakyrkan är en härlig församling att predika i och jag tror att Gud gjorde något genom predikan idag eftersom folk är öppna för det. Jag är tacksam att min pastor och mentor Tomas var närvarande. Han gav mig en hel del uppmuntran och goda råd. Är också väldigt tacksam att mina föräldrar kom ända från Västerås för att lyssna. Till sist är jag tacksam till alla de som uppmuntrade mig efter predikan. Kul!
Häromdagen läste jag en av mina favoritbibeltexter i Bibeln som är hämtat från Matt 9:36-38:
"När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."
Tittar man på grundtexten är det inte så många konstigheter utan det står ganska precis som det är översatt till svenska. Det finns dock två saker som är intressanta att notera; för det första: Ordet som är översatt till förbarma är splagchnizomai vilket betyder att bli rörd i sina inälvor. På Jesu tid representerade inälvorna en människas djupaste inre och med dagens språk kan man säga att Jesus blev djupt berörd i sitt hjärta när han såg människors behov. För det andra: Ordet som här är översatt till sända är ekballo vilket i det närmaste betyder knuffa eller kasta ut. Det är något som man gör på ett våldsamt och bryskt sätt. Vad Jesus med andra ord säger är att vi ska be Gud att ge arbetarna en spark i baken för att de ska gå ut och möta alla de behov som finns runtomkring. Det tror jag är ett ord som vi kristna i Sverige och västvärlden behöver ta till oss idag. Så här skulle man kunna översätta ovanstående bibeltext:
"När Jesus såg alla hjälplösa och nedtryckta människor blev han berörd i djupet av sitt hjärta. Han sa till sina efterföljare: Behoven är så stora, men de som verkligen bryr sig eller gör något är så få. Be därför att Gud som känner allas behov bäst ger de som borde hjälpa till en spark i baken så att alla dessa behov blir mötta" (Matt 9:36-38 min parafrasering)
Häromdagen läste jag en av mina favoritbibeltexter i Bibeln som är hämtat från Matt 9:36-38:
"När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. Och han sade till sina lärjungar: Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."
Tittar man på grundtexten är det inte så många konstigheter utan det står ganska precis som det är översatt till svenska. Det finns dock två saker som är intressanta att notera; för det första: Ordet som är översatt till förbarma är splagchnizomai vilket betyder att bli rörd i sina inälvor. På Jesu tid representerade inälvorna en människas djupaste inre och med dagens språk kan man säga att Jesus blev djupt berörd i sitt hjärta när han såg människors behov. För det andra: Ordet som här är översatt till sända är ekballo vilket i det närmaste betyder knuffa eller kasta ut. Det är något som man gör på ett våldsamt och bryskt sätt. Vad Jesus med andra ord säger är att vi ska be Gud att ge arbetarna en spark i baken för att de ska gå ut och möta alla de behov som finns runtomkring. Det tror jag är ett ord som vi kristna i Sverige och västvärlden behöver ta till oss idag. Så här skulle man kunna översätta ovanstående bibeltext:
"När Jesus såg alla hjälplösa och nedtryckta människor blev han berörd i djupet av sitt hjärta. Han sa till sina efterföljare: Behoven är så stora, men de som verkligen bryr sig eller gör något är så få. Be därför att Gud som känner allas behov bäst ger de som borde hjälpa till en spark i baken så att alla dessa behov blir mötta" (Matt 9:36-38 min parafrasering)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)